vatten, casein, smör, socker. Mjölken in håller således alla ingredienser, som äro nödvändiga för näringen, och det på ett sätt, som är lämpadt efter barnets ännu ej till alla delar utvecklade organer, och för dess mage, som fordrar lättsmälta saker. Barnet Lor inga tänder, således har dess föda flytande form. Spottkörtlarna hafva ej framträdt, stärkelsen skulle ej genom saliven kunna förvandlas till socker, således finnes sockret färdigt i mjölker. Enär casein bildar ost i magen och således behöfver smältas, utgör casein ett undantagsförhållande. Ostbildningen har emellertid befunnits välgörande i tusental af år. Också finnas hos barnet magsaften och pepsinen färdiga. Osten kan således smältas. Fett kan ej komma i blodet annat än i emulsionssorm, dertöre har mjölken fett i form af smör, Gallan, såsom; förut nämnts, är nödvändig för fettets inbringande i blodet, derföre finnes gallan hos barnet färdigbildad. Lokomotivets föda är ännu enklare än barnets. Kol förenar sig med syre, det är grunden till lokomotivets rörelse. Kolsyra bildas, värme bildas genom denna sörbränningsprocess. Ingenting förstöres dervid. Det är ett af nutidens vetenskaps största resultater, att ingen materia kan förstöras, ingen nyskapas. Sålunda går det också till inom vår kropp. Vid hvarje blinkning af värt öga, vid hvarje hjernans ansträngning med en tanke bortgår kolsyra, och ständigt tillföras nya ämnen, för att underhålla förbränningen. Icke ett ögonblick är vår kropp densamma. Det är en oupphörlig omsättning, rörelse och Jif. Och hvad som bortgår förstöres icke; det har blott för tillfället antagit en annan form. Sedan boskillnaden i kaos har icke ett gran gått förloradt. Vi halva ej heller något annat att hushålla med, än hvad som firnes rundt omkring oss här på jorder, IIVazje kraft i naturen har bakom sig en orsak. Det är en kedja af orsaker och verkningar. Första länken ligger långt borta, men aldrig går någon kraft förlorad. Den ena krafter framkallar den andra. Vågen ger vattnet rörelse, och vattnets rörelse inverkar på något annat. Vår röst sätter luften i dallring, och luftens dallring ger anstöt åt ett annat ting, och så vidare i oändlighet. Den organiska verlden måste man föreställa sig hafva börjat med den enkla cellen. Allt kol fanns i luften i form af kolsyra, så länge jordbollen var glödande. Kom så afsvalningen. Den första elementarorganismen kunde uppstå och slå roti de afspolade oorganiska ämnena. Ur denna enkla cell utbildades hela den öfriga vextverlden, som frodades yppigt i den kolsyrerika atmosferen. Slutligen kom en tid, som var tjenlig för djurlif. Naturens lag är, att det lägre alltid ger rum för det högre, tjenar det högre liksom till trappsteg. Så är D wins teori berättigad, liksom vivisektionerna. Hela skapelsen sträfvar mot allt högre fullkomning, och själslifvet är det högsta. Deråt skola vi således rikta våra bemödanden. I de ord, hvarmed prof. Holmgren ofslutade denna serie af föreläsningar, framhölls derefter och i sammanhang med det näst förut sagda naturvetenskapernas och särskilt, fysiologiens mission att intränga uti och lösa litvets högsta frågor. När Sokrates på templet i Delphi läste orden Känn dig sjelfå, då uppgick för honom ett nytt ljus öfver tingen. Från blånande rymder hafva också vi ändtligen hemkommit till oss sjelfva, till naturen. Detta är orsaken till den brytningsperiod, i hvilken vi lefva. Man må ej förskräckas tör materialismens hjernspöke. Ju klarare vetenskapens fackla lyser, ju mera förandligas naturen. Den vägen bär också till Nom, till verldsstaden, der sanningens tempel står, hvarest inom altarrunden sitter Gud Allsmägtig. Till sist tackade prof. Holmgren med några hjertliga ord ähörarne tör det intresse, hvarmed de toljt hans föreläsningar. Prof. Schoultz framförde åhörarnes varmt kända förbindelse till prof. Holmgren och önskade honom välkommen åter. — Arbetareföreningen hade i går afton i Exercishuset sin Januarisammankomst, hvilken, berättar G.-P., var, om möjligt, talrikare besökt än vanligt. Men också väntade man sig att få höra prof. Hobngren. Den lika talangfulle talaren som framstående vetenskapsmannen visade, oaktadt här genom täta föreläsningar hafda ansträngningar, den beredvilligheten att låta äfven några korn från fysiologiens högaltare falla ned bland den stora mängden, som med spänd uppmärksamhet töljde talarens föredrag om , Arbetet och brödet, s:ån sysiologiens synpunkt. Prof. Holmgren utvecklade i detta föredrag, som varade i öfver två timmar och förtydligades genom planscher och experimenter, de allmännare resultater, till hvilka forskningen kommit i hänsyn till menniskokroppens muskler, nerver, matsmältning och blodmassa. Stormande handklappningar, vittnande om det intresse för föredraget och dess ämne, som han vetat ingifva detta talrika auditorium, hälsade talaren vid föredragets slut, då prof. Holmgren i både hjertliga och gripande ordalag uttalade Sinz2 slönskningar för arbetareföreningens nden att höja sig upp i ljuset, som