Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1869, sida 2

NS nade och frågande blickade upp till henne, — men hur upptog Gabriele detta? — Det vet jag inte; jag märkte endast, i det jag såg mig om, att hon ryckte på axlarne, tryckte sig fastare intill den plumpe kusinen och vandrade bort med honom. Så, min kära Rosa, är hela historien, och säg nu om jag förtjenar någon förebråelse för mitt handlingssätt. — Naturligtvis har du gjort dig skyldig till ett ganska tadelvärdt uppförande, svarade Rosa, och kring hennes mun spelade åter det ljufva, hjertliga leendet. — Det låter nästan, Rosa, som ville du mästra mig. — Hvad tänker du på, Fortis? Jag, en ung, oerfaren flicka, mästra dig? Det passar dig långt mera att undervisa mig, och du skulle dessutom finna en tacksam lärjunge i mig. Nej, gode Fortis, tilltro mig inte en sådan förmätenhet; hvad jag sade tyckte jag mig läsa i dina ögon. Din röst ljöd, som ångrade du redan ditt ovänliga beteende, och som det å min sida endast behöfdes en svag påtryckning för att styrka dig deri. Hvem vet hvad skäl Gabriele hade för att undandra sig ditt sällskap; saken skall nog förklaras till allas vår belåtenhet, om du ej ännu mer skadar den genom din styfsinthet. — Du är verkligen ett klokt barn, återtog Fortis godlynt och fullständigt lugnad rörande ,,mästringen, — med din ungdom hade jag knappt tilltrott dig en så stor urskiljning. Jag tvekar således inte att öppet tillstå för dig, att du så der halft om halft gissat mina tankar, och jag är verkligen böjd för att ingå en förlikning med Gabriele, om hon inser sitt fel och säger mig ett enda godt ord.