Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1869, sida 3

rt, gången. Häremot kan väl invändas, att köparen. i den sist antagna händelse, må skylla sig sjelf. som ej bevarat qvittenset. Svärligen lärer dock å I någon kunna påstå, att den lag vore nyttig och ir rättvis, som ålade allmänheten att samla arkiver tt saf qvittenser på alla köp, för att fria sig från handlandes anspråk, men tillät de senare att ; grunda dessa på blotta anteckningar. J Den fråga torde således böra pröfvas, om nyt—tan af den bevisningsrätt, som blifvit, nästan ovililkorligen, tillagd hardlandes böcker och edgång, öfverväger olägenbererna deraf, och om nödvänsdigheten kräfver dess bibehållande. Till bestyrkande af denna nytta eller nödvänadighet åberopas vanligen de dagliga behof, som -sisynnerhet städernas invånare kunna ega af köpmannavaror, svårigheten eller omöjligheten för mängden af köpare att alltid och för hvarje inköp hafva penningar i beredskap, och slutligen be-dvämligheten af den vanliga utvägen att taga varor på kredit, en förmån, hvilken man befarat, att den handlande skulle tveka att bevilja, om han vid uppkommande tvister, angående utborgade vat ror, ej finge begagna ifrågavarande bevisningsrätt. Men svaret härpå är lätt funnet. Då upphand-llingar af större mängd varor på en gång hos en handlande göras, kan köparen, om ban åstundar Jatt dem på borgen erhålla, alltid, utan någon olägenhet för sig sjelf, angående så beskaffade, mera -sallan i hvarje kusbhåll förefallande köp, afgifva skriftligt bevis till handlanden. Af denna orsak och i betraktande af den våda, som annan berisning medförer, isynnerhet om längre tid kommer att förflyta, innan betalning af den handlande sökes, har jemväl, genom K. F. den 28 Juni 1798, I blifvit stadgadt, att den, som tillhandlar sig varor J partivis och dervid betingar sig tre eller flera måua lers anstånd med betalningen, är pligtig genast utgifva sitt skuldebief till säljaren, som deremot bör tillställa köparen qvitterad räkning öfver beI loppet, likasom vore kontant betalning erlagd. IIvad åter minuthandel af varor angår, kan svårligen någon olägenhet för köpare deraf uppkomma, att de alltid med reda penningar måste betala såsdana mindre inköp. Det är just den fattige eller medellöse, som vanligen ej kan erhålla kredit, Jutan är nödsakad att umbära eller med kontanta penningar betala hvad han vill köpa. Skulle ock dea förmögnare vilja, för sin beqvämlighet, vid smärre uppköp af varor begagna kredit, så kan, både för honom och den handlande, nödig säkerhet vinnes, om den förre är försedd med s. k. motbok, hvaruti de poster, som uttagas, blifva antecknade. Men ostridigt lärer det vara, att lagen, till befordrande af en sådan beqvämlighet, icke bör uppoffra allt afseende på allmänna säkerheten, eller tillåta ett bevisningssätt, hvarigenom alla andra, som icke vilja, för sin beqvämlighet, taga varor på räkning, blottställas för äfventyret att ltödgas be:ala hvad de, måhända, ej undfått eller ock förut betalt. På den grund, att en otrogen betjent kan påföra någon, såsom obetalda, de varor han betalt, eller ock sådana, som han ej tagit, och att husbonden, som aldrig funnit betjenten med otrohet, med godt samvete kan betyga, att boken är riktig, har ock den, till hämmande af vidlyftighet i utsökningsoch rättegångsmål, förordnade tkongl. kommission, uti dess år 1755 afgifna betänkande, vid den bevisning, som lagen i 17 kap. 2 Rättegångsbalken tillägger böcker öfver köpenskap och handel, gjort den erinran, att både husbonden och den, som boken fört, skulle med ed intyga riktigheten deraf, och att, när endera vore död eller utrikes och å aflägsen ort, eller ock vanfräjdad, så att edgång honom icke kunde anförtres, på domarens bepröfvande borde ankomma, huruvida 1 den andres ed borde verka fullt bevis eller icke. Hvan nu blifvit anfördt torde ej allenast tillräckligen ådagalägga vådan deraf, att åt en handlande lemna nästan oinskränkt bevisningsrätt, i afseende på skedda utborgningar, utan ock nogsamt upplysa, det förmånerna, som deraf kunna härflyta, icke uppväga den möjliga skadan. Om sådana händelser mera sällan inträffat, att möjligheten af skadan blifvit en verklighet, och medborgare derigenom oskyldigt försatta i lidande, så torde det egentligen böra tillskrifvas den hos handJande i allmänhet rådande hederskänsla samt den ordning och noggranruet, som de i sin bokföring iakttaga. Dessa anmörkningar bafva ej för ändamål att i någon måtto förringa trovärdigheten af de handlandes böcker: tvärtom kan man ej annat, än med full öfvertygelse tillstyrka, att de må, likasom förr, tjena till bevis, i fråga om utborgningar; men i stället för att lemna den handlande rättighet att7 genom ed sjelf fylla bevisningen, anser man med U rättvisa och allmän säkerhet mest förenligt, det ! svarandens rätt och skyldighet må vara, att, då ban nekar till en skuld, som ör grundad på bok u eller räkning, sig med ed derifrån fria, derest han å ej heldre vill fyllnadsed åt den fordrande upp. draga. Då man, hvad parters edgång i tvistemål bed träffar, måste i allmänhet antaga såsom gällande len genndsats, att sådan edgång bör tillåtas och kan åläggas en pat, endast i afseende på hans b dersonliga handlingar, såsom hyarom han kan prea umeras ega fu kännedom; blifver ock denn la-m seas fordran efia med större visshet uppfylld, om dgång i afseende på skvodfordringar, som ifrån carors utborgning härröra, öfverlemnas till svaran-b. len. än om den uppdrages åt käranden. Denne ta enare kan blott i det fall, då svaranden i egen per. m af honom begärs och uttagit det borgåade s odset, med tull öfver ygelse edligen fästa sin for-h Iran. Eljest bevisar hans edgång ej annat, än att de aran blifvit i svarandens namn begärd och af-sl iemtad, eller att denne, såsom gäldenär, är i käto andens bok antocknad. Svaranden måste deremot is ntagas alltid med säkerhet kunna veta, om han egärt och på kredit uttagit varan. ga I händelse den, som är skyldig för borgade vaor, med döden afgår, och hans arfvingar ej ega ——— — 2—-— en kännedom om rätta förhållandet, att edgang år an dem åläggas, kommer visserligen en handE unde att gå miste om sin fordran, när det ej ljåtes henom sjelf att den med ed fästa; men då ste et stätt i Fans egen makt att förse sig med gilgt bevis öfver utborgningen af sina varor, eller , tt, der sådant ej kvunat erhållas, icke utlemna Si em annorlunda, än mot kontant betalning, lärer n slik händelse, hvilken följaktligen med använande af en ringa grad utaf försigtighet, kunnat UL ndvikas, ej böra anses vara af den betydliga vigt, tt edgång derföre må käranden tillstädjas, emot he varandesidans bestridande. he Grunden för den hendlandes fordran, eller den kedda utlevereringen af varan, är åj ett förut be-) Yi eurkt faktum, Blotta anteckningen härom i bo-y töf ost den handlande sjelf, eller af hans bo ön, gjöru Prsa H Å skilde tjenare, är fore hofisef. förom. dtt föl Ta ta äfven det andra, eller fyllnaue. m, ankomma på samma person, är således ej ötrensstämmande med de principer, på hvilka de; lÅ i ondra fall blifvit medgifven eller god-ind. Skulle någ a betänkligheter vid antagandet af all n förändring, komiten föreslagit i lagens förra till adgande om rättigheten att beediga handelsbok. A