Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1869, sida 3

— Du stör mig inte det minsta, svarade Rosa utan att se upp. — Uvart ha dina föräldrar gått? frågade Fortis efter en längre tystnad. — De ha begifrit sig till en af grannarne. — Jaså, anmärkte Fortis, och åter följde en miruts tystnad. — Du är serdeles treflig i dag, började han åter, — har väl haft någon förargelse af tjenstfolket och vill derför hämnas på mig? Kring Rosas läppar lekte ett betecknande leende, men hon blickade ej upp ännu. — Hur kan du tro, bäste Fortis, att jag skulle kunna lefva i osämja med folket? sade hon lätt förebrående, — våra tjenare äro vänliga och goda; men äfven i motsatt fall hade jag hvarken rätt eller lust att förbittra mitt och deras lif. Jag vet inte hur jag skulle bära mig åt för att bli förargad, men att visa misshumör mot oskyldiga personer, till exempel mot dig, det vore mycket oädelt af mig och skulle ej kunna ursäktas. — Det skall väl gälla mig, Rosa? — Dig? Har du på något sätt visat mig något misshumör? Ar du verkligen misslynt? frågade Rosa och lutade sig djupare ned öfver sin virkning för att dölja sitt skälmska leende. — Intetdera, Rosa, det föreföll mig endast som vore du ovanligt enstafvig i dag. Jag kom hit för att muntra mig, och nu, då jag är här, förekommer jag mig öfverflödig. Jag skall heldre gå min väg. (Forts.)