Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1869, sida 1

JO ÖptUHLIOHSJYTCCUTInE I SKändlnavISTISK äandas såsom Aftonbladet trott sig kunna tolka saken. Rörande det länge väntade armåorgaI nisationsförslaget erfor man, att regeringen kommer att förelägga riksdagen ,,en dast några af de vigtigaste delarne, hvilka utgöra grundvalen för den afsedda organisationon. Det är icke utan, att ju detta tal låter något mystiskt. Om det så ena sidan är sannt, att ett i alla destaljer genomfördt förslag skulle erbjuda en större mängd åtkomliga punkter för granskaren, hvilka man vill undanskjuta, så lärer det väl å andra sidan blifva svårt latt antaga grunder, hvilkas konseqvenser man icke känner. Det sätt, hvarpå regeringen synes här vilja gå till väga, är salltså icke egnadt att ingifva det fulla TI förtroende, som är här framförallt af nöI den. Man har icke kunnat undgå att bemärka några ord i Stockholmsposten med afseende å detta ämne, ord, som torde ega en viss betydenhet, då detta blad synes stå till regeringen i ett förhållande af förtrolig vän och välvillig rådgifvare å la pre noble, såsom en gammal riksdagsman i går uttryckte sig. Stockholmsposten skattar oss lyckliga, om en tillfredsställande armöorganisation åtminstone vid nästa riksdag blir antagen. , Detta uppsskof, tillägger tidningen, bör naturligtvis icke hindra krigsadministrationen att i många delar undanrödja bristfälligheter och införa förbättringar i öfverensstämmelse med de uppställda grunderna. Myeket kan göras, som icke på ringaste sätt förnärmar riksdagens beslutanderätt, och derföre behöfver krigsadministrationen icke hvila på hanen, medan riksdagen betänker sig. Det är icke svårt att genomskåda betydelsen af dessa ord, i hvilka regeringen tillrådes att på egen hand ,införa förbättringar i enlighet med de uppställda grunderna, hvilket ingenting annat Vore, än att gå riksdagens beslut i förväg. Regeringens proposition i ämnet lärer inkomma i denna vecka och får man då se hvad de omtalade ,grunderna innebära. Det tages för afgjordt, att ett särskildt utskott (d. v. s. sammansatt af delegerade från båda kamrarne) kommer att tillsättas för behandlingen af denna fråga. Talmännens tal inför tronen äro också kända. Man gillar grefve Lagerbjelkes sammanställning af de tre makterna: ,lagens välde, konungamakten och folkfriheten, hvaremot biskop Sundbergs framdragande af uppresningen utaf Karl XII:s bildstod såsom ytterligare bevis på svenska folkets vördnad och tillgifvenhet för Karl XV, synts af mången vara något vågadt. Der säges, att , vårt folk älskar djupt de konungar, hos hvilka det igenkänner den bästa sidan af sitt eget skaplynne — och om äfven denna sats är sann, hvilket vi antaga, så är dock frågan, huruvida den är här rätt tillämplig. Att kommissarien Harberg skulle återväljas till sekreterare var en gifven sak. De öfriga valen i går till talmanskonferonsen m. m. voro också temligen gifna på förhand. Deremot var man ganska intresserad rörande utgången af de i dag verkställda utskottsvalen. Att landtmannapartiet skulle vara temligen enigt rörande sina listor, visste man, ehuru det också är kändt, att detta s. k. parti brutit med flera af sina gamla ,,ledare, åtminstone så tillvida, att ingen inom partiet spelar någon synnerligt förherrskande roll. Deremot var det nästan otänkbart, att någon enighet skulle kunna åstadkommas å andra sidan, med mindre eftergifter gjordes af sådan art, att ingen blefve belåten med de uppgjorda listorna. Det fanns ett litet kotteri vid den förra riksdagen, som gjorde till sin uppgift att uppgöra listor endast med hänsyn till karakterer och kapaciteter, lemnande hoppet om framgång å sido. Man vill åtminstona kunna inför nationen framlägga listor, som kunna med heder visas och försvaras. Ett sådant kotteri fanns äfven nu, och dess lista bär också den prägel, som programmet angaf. Men så erfor man, att äfven från andra håll, hörande till icke-landmanna-sidan, listor voro under utarbetande, och då var det ju skäl, trodde man, att söka sammanjemka sig med dem. Denna tanke var dock mindre lycklig, ty fusionen innebar koncessioner, och så var man åter inne på det sluttande planet att göra koncessioner åt provinserna och åt personer, och så kommo listor till stånd, hvilka ingen velat kännas vid. Till dessa koncessioner hörde bland annat insättandet af de gamle riksdagsmännen Uhr och Ola Jönsson i Kungshult uti konstitutionsutskottet. De voro, törmenade man, oundgängligt nödvändiga, emedan man eljest skulle stöta motsidan allför mycket för hutvudet. — En annan koncession rörde statsutskottet. Norrländningarne fordra, påstod man, att hafva två ledamöter i statsutskottet. Alltså måste der en person ins tagas, som ingen ville hafva dit. Hvad höndar nn? Jo. att när man får