Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1869, sida 1

. Riksdagsbref. I. Stockholm d. 20 Jan. Riksdagens egentliga konstituerande har försiggått i dag, i och med tillsättningen af de ständiga utskotten. Tidigare hafva dessa val ej kunnat försiggå, då man i Lördags hade uppropet och talmansutnämningarne, på Måndagen gudstjensten i Storkyrkan jemte riksdagens högtidliga öppnande på rikssalen, samt på Tisdagen val af sekreterare, af komiterade för kansliernas tillsättning, af ledamöter i talmanskonferensen, m. m. Så behöfde också riksdagsmännen någon tid på sig att träffa öfverenskommelse om de olika listornas uppgörande för utskottsvalen. På rikssalen tillgick på öfligt vis. På de främmande sändebudens läktare suto de stora diplomater, som här representera de ,, vänskapliga regeringarne (och lyckligtvis hafva vi inga ovänner) jemte ett par fruar; på läktaren midtemot suto de kungliga damerna jemte , hoffruntimret, och på läktarne uti salen i öfrigt suto de lyckliga — damer och herrar — som lyckats erhålla biljetter för inträde. (I andra kammaren voro endast omkring 80 sådana biljetter tillgängliga, hvadan de af talmannen utdelades med visst antal för hvarje län, efter folkmängden. Biljetter till kyrkan fick man taga ganska fritt, ty efter dem, anmärkte talmannen, ,brukar det just icke vara så stort ref) Såsom sagdt — rikssalen var uppfyld af väntande och de inträdda ledamöterna af kamrarne hade intagit hvar sin läktare af salen. — Trumpeternas smattrande bebådade den kungliga cortägen. Först kommo dessa Karl XII:s drabanter, hvarom ofta varit taladt; så kommo de unge männen i verken, iklädda häroldskåporna, hvilka, enligt skarpsynta damers utsago, blifvit något upplappade; så kommo uppvaktande adjutanter m. m.; vidare högsta domstolens och regeringens ledamöter, samt slutligen, klädd i furstlig mantel och krona, hertigen af Dalarne (hertigen af Östergötland var af sin sjukdom hindrad att deltaga i festligheten), och ändtligen konungen sjelf, som intog platsen på tronen, efter det han helsat de kungliga damerna, riksdagens ledamöter och de främmande sändebuden. H:s Maj:t uppläste med tydlig stämma trontalet, hvars innehåll är eder längesedan bekant; h. exc. justitiestatsministern uppläste utdrag ur berättelsen om hvad som tilldragit sig i riket efter den sista riksdagen och slutligen framträdde de båda talmännen med sina helsningstal. Etter talets slut bugade sig hvarje talman och återvände till sin plats, utan att företaga den gamla vandringen uppför trappstegen mot tronen, för att kyssa konungens hand, en vandring, som isynnerhet var besvärlig vid återfärden, då de borde gå baklänges, för att ej vända högstdensamme ryggen. Handkyssningen var asfskaffad — det var dagens stora Cventment, som omtalades straxt på morgonen samma dag, dock utan att man känner huruvida reformen varit förenad med stora svårigheter. Till och med mycket lojala personer hafva ansett den ceremonien böra asskaffas, ehuru nog de finnas, som deri skådat en farlig eftergift åt den der, opinionen, som man ju icke bör fråga etter. Och likväl förekom i sjelfva trontalet en fras i detta hänseende, som jag bemärkte derföre, att den utsades med viss hastighet, likasom hade man ej rätt velat kännas vid den. Det var då der talades om förändringar i krigslagarne, med borttagande ,af de i allmänna tänkesättet utdomda kroppsstraffen. Det var icke inbillning af mig, att den höge uppläsaren sväfvade något på målet vid dessa ord, men det kunde också hafva berott på en tillfällighet. Nyheter i trontalet voro den afslutade handelsoch sjöfartstraktaten med Japan samt löftet om ett förslag till grundräntornas förvandling i penningar efter en billig beräkningsgrund. Att tillkännagifvandet af prinsessans förestående förmälning med kronprinsen af Danmark åtföljdes af några ord, hurusom denna förening borde bidraga att stärka banden med Sverges, Norges och Danmarks folk, var väl något ganska naturligt, och syntes det vara ganska långsökt, att deri finna nå