Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1869, sida 2

skickligt valda. Särskilt torde det ligga en betydelse i orden, att klubban öfverlemnades ,,på kammarens vägnar. Biskopen emottog klubban och intog talmansplatsen, derifrån han, med den höga gestalten rak och manlig, samt med klar och kraftig röst, höll det tal, som troligen redan meddelats Handelstidningens läsare. Man vexlade blickar med hvarandra, då der sades — sannt och riktigt — att , folkets verkliga önskningar och behof. ej må sammanblandas med de tillfälliga ropen för dagen, samt vid yttrandet, hurusom , man gör sig i våra dagar mycket onödigt besvär med att påtrycka menniskor ett slags politisk stämpel, hvilken, så länge den bäres, nödvändigt skall i alla stycken bestämma deras handlingssätt. — , Detta, slutade biskopen, kan synas vara en temligen oskadlig lek, men i den leken sticker dock partiväsendets onda ande fram sitt vidriga anlete. En ny tradition från den gamla ståndsriksdagen framträdde, då tvenne grannt utpyntade herrar, två öfverstekammarjunkare, erhöllo företräde för att öfverbringa inbjudningen till kammaren att nästa Måndag bevista gudstjensten och samlas på rikssalen. På detta sednare rum skola nu åter ,royauttens imposanta emblemer utvecklas i sin glans. Dessa emblemer börja dock alltmer framstå i en komisk dager, som måste framtvinga deras afskaffande vida mer än allt allvarligt klander. En man trotsar lugnt alla förebråelser för lyx och grannlåt i sin klädsel; men skrattar man åt honom, så förlorar han oundvikligt modet. Så skall konungavärdigheten omöjligt kunna bibehålla dessa dekorationer och kostymer, handkyssningar och bugningar, m. fl. lemningar af asiatiskt präl och devouement, ifran den stund det högtidliga intrycket af detta uppträdande ger rum för det komiska. Den personliga värdigheten uppbäres i våra dagar ej genom sådana yttre anordningar, utan träder tvertom derigenom i bakgrunden. Och der denna värdighet saknas, der blir det nästan värre. En Richert eller en Geijer uti serafimerdrägt skulle företett en bedröflig anblick, och en stackare blir i denna drägt en ännu sorligare skepnad än i hvardagslag. Det är endast vid riksdagens öppnande kamrarne emottaga sådana besök, ty då under sessionerna någon konungens rådgifvare tramträder med Kongl. Maj:ts propositioner, så är han klädd helt enkelt i statsrådsuniform. Då utskottsvalen komma att försiggå på Onsdagen skola naturligtvis förberedande möten hållas för uppgörande at listor till dessa val. Sådana möten lära redan hafva hållits från det s. k. landtmannapartiets sida och lära äfven i går eftermiddag åtskilliga smärre privatsammankomster hafva egt rum mellan personer, som icke tillhöra nämnda parti, men ej heller bilda något enigt parti å andra sidan. Såridt jag törnummit blifva så många personer gemensamma på de olika fraktionernas listor, att det är nästan en löjlighet att tala om någon verklig partibildning, trots de bemödanden, som derför blifvit gjorda från några få personers sida. I sjelfva verket kunde det vara alldeles onödigt att uppgöra någon motlista mot landtmannapartiet, då det helt visst skall finna sig nödsakadt att i utskotten insätta en mängd ledamöter från motsidan, Men anledningen, att man icko vill låta det dervid bero, ligger dels i en känsla af ambition, då man icke vill att detta s. k. parti skall synas allrådande, dels ock i farhågan, att det, lemnadt utan motstånd, skulle hemfalla till samma grofva ensidighet, som då det, vid slutet af förra riksdagen, valde elektorer för tillsättande af fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, en ensidighet, som verkade att de gode ,landtmännen den gången rönte ett nederlag. För min del hyser jag, såsom Ni vet, ingalunda någon fruktan för det s. k. ,bondregementet. Jag uppskattar högt både förmågan och karakteren hos många, som tillhöra den alltmer försvinnande kategorien af ,,rama bönder, och jag är förvissad att de hvarken kunna eller vilja undvara det oundgängliga biträdet och samverkan af personer med djupare insigter; men jag har bekämpat och skall bekämpa afsigterna och sträfvandena hos vissa .herrar, då de sökt framkalla en antagonism i riksförsamlingen mellan landsbygderna och städerna, mellan löntagare och näringsidkare, vare sig från intressenas eller den ofta omordade ,,sjelfständighetens synpunkt. Det måste bestämdt bestridas, att städer och landsbygd numera hafva i vårt land skiljda intressen, och hvad sjelfständigheten angår finner man den lika ofta hos embetsmannen som