Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1869, sida 2

så att han ej alltsör bittert kände bristen på svin och höns, och om hans blickar stundom vemodigt riktades mot det tomma fähuset, tröstade han sig med den tanken, att då han en gång trädde i brudstol, — han var blott trettiotvå år gammal, — skulle nog en ko, fjäderfä och svin inställa sig i hans fähus. Ehuru skolhuset och dess lilla trädgård hade blifvit styfmoderligt behandlade derigenom, att man hade anlagt dem på det enda ofruktbara stället inom byns område, så beklagade herr Deus sig likväl aldrig deröfver, ty han kunde genom skolkammarens fönster se den närbelägna skogen, dit hans håg beständigt stod. Dessutom njöt han den fördelen att kunna bakom byträdgårdarne obemärkt smyga sig bort till denna förledande skog. Hvad de öfriga bristerna i hans bohag angår, så bar herr Deus dem lätt. Endast att han ej egde en egen bössa väckte stundom rätt bittra tankar hos honom. En mulen men mild höstafton, som tycktes vara särdeles lämplig för en kunnig Jägare, gick herr Deus lifligare än vanligt fram och tillbaka i sin af solbrända pojkar och flickor uppfyllda skolstuga. Det låg en viss energie i den magre, dock högväxte och kraftige mannens rörelser, och hans steg skulle visst hafva skallat genom rummet, om hans fötter ej hade varit beklädda med ett par stickade, tyvärr redan något nötta morgontofflor, — utan tvifvel ett minne aflyckligare dagar. Äfven framlyste en hög grad af sjelfkänsla ur hans mörka, kloka ögon, och ehuru de ej försummade lärjungarne, så voro de likväl företrädesvis riktade mot skogen, likasom