Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1869, sida 2

Skyndsamheten har, i följd bärat, äfven sitt stöd och till stor del sitt upphof i rättegångsordtingens enhet; men den kan betydligen motverkas af sjelfva domstolsinrättningen och af processlagens öfriga beskaffenhet. Den rättsökande lider då; och detta lidande, genom tidens utdrägt, kan stunlom uppväga eller öfvergå det, som utgör föremål för hans talan i sjelfva saken, Om derföre lagstiftvingen, genem öfverflödiga instantier, genom lomstolars ojemna verksamhet eller mindre tilluglighet, genom invecklade och tröga processormer, fördröjer och försvårar sakernas gång, så gäckas hvarje rättsökandes tillbörliga anspråk på skydd för sina medborgerliga rättigheter: allmänna aktningen för lagen minskas, då man ser huru vanmäktig den är att meddela en snar hjelp; och sjelfva rättvisan förlorar i sitt värde genom svårigheterna att den ernå. Säkerheten åter är skyndsamhetens kontroll. Skyndsamhet utan fullkomlig säkerhet är förhastande eller öfverilning. Ingenting, som fordras för enskild eller allmän säkerhet, kan i en ordentlig rättegång undvaras. Allt hvad som går deröfver är en tom formalitet, ledande blott till kostnad, omgång och uppehåll, och bör följaktligen ej finnas i en god rättegångsordning. Komitcen öfvergår härefter till frågan om hvilka domstolar, som böra finnas, och föreslår dervid inskränkning af dåvarande instantiernas antal till tre; hvarefter komitåen fortfar: Om det är angeläget att, genom minskning af instantiernas alltför stora antal, bereda hvarje sak ett skyndsammare slut, är det ock lika nödvändigt att, genom upphäfvande at den mängd särskilda domstolar, som för närvarande finnes, göra den rättsökandes väg mindre villosam vid sakens början. Ingen, som har någon erfarenhet af rättegångar, kan vara okunnig om de stora olägenheter, som denna splittring i sjelfva domstolsinrättningen medförer. Genom författningar, utfärdade på olika tider och efter olika förhållanden, utan fullkomligt samband sig emellan eller med allmänna lagen, hafva särskilda rätter blifvit stiftade. Gränsen såväl dem emellan inbördes, som emellan dem och de allmänna demstolarna, har varit ytterst svår att iakttaga, då händelser inträffat, för hvilka beskrifven lag ej funnits. Förgäfves har man sökt allmänna reglor i en lagstiftning, som ej utgjort något helt. Enheten har en gång varit bruten. Parten har irrat af och an, för att finna behörig domstol; och domaren har saknat en ledande princip för sitt omdöme. Det gifves ingen annan utväg att afhjelpa dessa olägenheter, än att återföra domstolsinrättningen till sin ursprungliga enkelhet. De särskilda domstolarna kunna betraktas under tvenne synpunkter: med hänseende till personer, och med hänseende till saker. Den personliga rätten, att dömas af annan än vanlig domstol, är ett privilegium, härledande sig, ätvensom flera undantagslagar af enahanda art, från förhållanden, helt olika dem, som höra till närvarande samhällsskick. Nu för tiden hafva de skillnader, som fordom söndrade medlemmarne af vissa stånd och korporationer från menige man, förlorat sin betydelse. Alla äro likar inför lagen. Den enas rätt är ej heligare, än den andras. Den domstol, som är god nog för en, är god nog för alla. Hvarje domares pligt är att skipa lag utan mannamån. Man må lyda under hvilken domstol som helst: det är ändå blott rättvisa man kan begära. Den skall tilldelas en hvar, efter sakens beskaffenhet, utan särskilda hänsigter till ståndseller korporationsförhållanden. För att vinna den, behöfver man hvarken undantagslagar eller privilegieradt forum. Allmän lag må vara allas gemensamma band; allmän domaremakt allas gemenI samma värn.