Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1869, sida 2

Göteborg den IS Januari. Alltemellanåt ifrågasättes numera, huruvida det icke, med afseende å handelns stora tillväxt och betydenhet, skulle vara önskvärdt och at behofvet påkalladt, att s. k. handelsdomstolar, sör pröfning af tvister i handelsärenden, inrättades; förmenande man, att en sakkunskap, som hos de allmänna domstolarna ej kan pretenderas, skulle, för sådana tvisters behöriga och skyndsamma afgörande, vara af nöden. Frågan är af stor vigt, då den gäller tillskapandet af ett privilegiwm för handeln. Såväl af denna anledning, som derföre att fördelen af ett dylikt privilegium för handeln synes högst tvifvelaktig, är det i sin ordning att åt saken egna uppmärksamhet. Den utredning Lagkomitten och Lagberedningen, uti motiverna till sina den 1 Augusti 1826 och den 30 Nor. 1849 afgifna förslag till Rättegångsbalk, meddelat, beträffande särskilda domstolar är i afseende å handelsdomstolar, tullt tillämplig; och de deri anförda skäl mot alla särskilda domstolar, hvari man igenkänner J. G. Richerts utmärkta penna, synas giltiga och öfvertygande. Sedan Lagkonmitcen uttalat den öfvertygelse, att enhet, skyndsamhet och säkerhet äro grundvilkoren för en god rättegångsform, yttrar komitåen följande: Enhetsidten är den ledstjerna, som skall föra lagskipningen till sitt mål, då annan vägvisning saknas. Lagstiftaren må sträfva aldrig så mycket att genom uttryckliga stadganden förutbestämma, huru domaren bör förhålla sig i kommande fall: erfarenheten skall ändå visa, att ban gjort för litet för att reglera allt. Ville han försöka att i förväg utmärka hvarenda händelse, som framtiden kunde förete, så kastade han sig in i det oändliga, utan rimligt hopp om att möjligen kunna lyckas, emedan nya fall oupphörligen uppkomma, och hvarje fall i verkligheten alltid antager en särskild skepnad och åtföljes af egna omständigheter, dem intet förutseende någonsin blir i stånd att beräkna. Lagstiftarens arbete är således aldrig slutadt; men det måste hafva sin gifna gräns ör hvarje tidpunkt, och inom denna gräns står den lag skrifven, som för tiden gäller. Der den tiger, skall domaren tala, ty rättvisan får ej ligga neder; men skall detta blifva honom möjligt, så måste han, med full tillförsigt till lagens enhet och konseqvens, kunna från de förutsedda och beskrifna händelserna sluta sig till hvad han bör tänka och säga om dem, som ej tillförene varit kända; det är på detta sätt, som andan skall fylla hvad i bokstafven brister. Enheten får följaktligen uti ingen del af lagstiftningen lemnas ur sigte; men det är likväl vid processordningens tillämpning, som oumbärligheten deraf oftast uppenbarar sig. Utom den, skulle hvarje steg på rättegångsbanan blifva vacklande; och, med den klaraste rätt i hufvudsaken, vore man ändå oviss, om ech när man, under detta beständiga famlande och stapplande i sjelfva rättegången ändtligen kunde vinna hvad man på lagliga grunder sökte. Af enbeten i processlagen beror alltså möjligheten för domaren, att med kraft och säkerhet göra de öfriga lagarna gällande, och för parten att utan åfrentyr och omvägar komma till sin rätt.