Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 3

FCTLULVAMUL IIUIIOHI IIUODTLAIIL ILICLIUT MACII IIIIA makt han dittills eg, berodde helt visst på den omständigheten, att man trodde, I det konungens afsättning skylle gifvit anledning till främmande makters inblandning i rikets angelägenheter och sålunda sätta dettas nationella sjelfständighet på spel. Hvad angår Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas samtycke till de utomordentligt hårda vilkor, hvarunder man ville lemna dem i fortfarande besittning af den så djupt nedsatta kungliga värdigheten och de dermed förknippade materiella förmåsuerna, så utgör den endast ett ytterligare bevis på den tjuskraft, som kronan eger, säfven då hon ej är åtföljd at någon spira. Ettsärskilt intresse ega grefve Fersens anteckningar genom de bidrag, de lemna till de personers karakteristik, som då i någon betydligare grad ingrepo i den tidens politiska tilldragelser. De nörma sig i mer än cet hänseerde memoirlitteraturen, ehuru de i allmänhet ashandla saker af vigt eller omständigheter och detaljer, som tjena act belysa dessa, och man erhåller en och annan fin vink om förhållanden, som egentligen tillhöra lifvet bakom kulisserna. Såsom något ytterst sorgligt och på samma gång besynnerligt vilja vi anföra, att Fersen yttrar om riksdagsmannen Otto Olofsson från Vermland, en hederlig danneman och rik bergsman, att han var den ende i sitt stånd, som ej sålde sin röst. Vi kalla detta yttrande ,,besyanerligt, emedan det skulle innefatta ett erkännande, att hans vän Olof Håkanson, hvilken han kallar ,,den märkvärdigaste bonde, Sverge egt, och hvars jordiska qvarlefvor han år 1769 inrymde i det grefliga Fersenska grafchoret uti Riddarholms gyrkan, i sjelfva verket äfven tog mutor. I allmänhet öfverensstämmer Fersens framställning med Geijers skildring af denna period af frihetstiden, hvilken den komoletterar genom många nya detaljuppgifter. En och annan omständighet berättas olika. Så säger Fersen, att vid det bekanta stormiga uppträdet i bondeståndet, då deputerade skulle afsärdas till konungen med riksens ständers betänkande rörande konungens pligt att i rådet följa pluralitetens beslut, det var Olof Olofsson (icke Olof Håkanson, såsom Geijer unpgifver) som åstadkom ett stillesy d uti ,,.cäxoch näfvakriget genom att i pstämma psalmen: . Vår fiende ifrån oss drif, hvari hela ståndet instämde. Ett annat fall, hvari Fersen skiljer sig från den uppgift, Geijer lemnat, enligt sina källor, är det, att enligt honom det var drottningen, som vållade uppskofvet af revolutionsförsöket till natten näst efter den först bestämda, och att grefve Hård ifrigt yrkade på, att intet skulle ega rum, anförande för sin mening kraftiga eriarenhetsskäl. Geijer säger tvärtom, att det var grefve Hård, som , ansåg ollt ännu ej moget och önskäde uppskof, samt att man på detta hans förslag gaf kontraorder och beslöt att låta minan springa först efter ett dygns förlopp. Öfversigt af de Bibliska Böckernas innehåll med hufvudsakligt afseende på den gudomliga frälsningsplanens historiska utveckling jemte upplysningar om de heliga författarnes personer och lefnadsförhallanden, grunddragen af den bibliska sornkunskapen m. m., till den studerande ungdomens tjenst utgifven af C. J. Broden, lektor. Skara 1868. Petterssonska boktryckeriet. Om någon af titelns vidlyftighet sluter till arbetets, misstager han sig. Det är ett kort sammandrag af de resultater, hvartill den ortodoxa sidans forskare kommit rörande de på titelbladet anförda ämnena, hvilket förf. affattat efter den metod, som synts honom ändamålsenligast med afseende på den läsarekategori, för hvilken boken egentligen är ämnad. Vi anse, att han inom det inskränkta utrymmet sammanfört ett ganska betydligt antal upplysningar, som äro af vigt för skolynglingen vid bibelstudiet, och att derföre denna bok, väl använd, kan i icke ringa grad underlätta lärarens möda, om det än å andra sidan kan sägas, att han i ett och annat fall ställer sig på en ståndpunkt, som äfven af ortodoxiens målsmän anses föråldrad, äfvensom att han någon gång använder olämpliga och ologiska uttryck. Vi vilja tillåta oss några speciella anmärkningar. Angående sambandet af Gamla Testamentets kanon yttrar förf.: En enstämmig judisk sägen berättar, att Esra i spetsen för den s. k. stora af 120 ledamöter bestående synagogan jemte Nehemia (omkring 450 f. Oh. f.) verkställt och fullbordat samlingen. Visst är, att Gamla Lest:s kanon varit afslutad kort efter dessa mäns tid, efter den såsom sådan nämnes i förspråket till Jesu Syrachs bok. Vi kunna ej neka, att det förefaller oss teml. eget, att allt hvad förf. anför rörande samlingens verkställande och fullbordande inskränker sig till denna judiska sägen, hvars orimlighet ådagalägges re an at den omständigheten, att åtskilliga af Gamla Testamentets böcker blefvo skrifna först långt sednare. Också ha, så vidt kändt är, på mycket länge ingen uppmärksamhet blifvit egnad åt densamma af teologiska författare. Men en desto större har skänkts åt uppgiften i 2 Makk. 2, 153, hvilken innehåller, att Nehemia — om något biträde af Esra förmäles icke ett ord — verkställt samlingen af kanon,