Sjelfva verket intet bevis mot riktigheten af det sista antagandet, för hvilket åtskilliga skäl och deribland främst de kronologiska tala, enär denna prolog anses vara författad, icke som försattarer uppgifver omkring 300 år f. Ch. f., utan omkring 130 f. Ch. f. Förf. har bibehållit den i våra gamla svenska bibelupplagor förekommande klassificeringen af Gamla Testamentets böcker och kallar sålunda de i bunden stil affattade skrifterna ,,läroböcker, genom denna benämning skiljande dem från de öfriga. Att den är olämplig finner man reden deraf, att förf. sett sig nödsakad att indela den ifrågavarande afdelningen utaf det Gamla Testameatet uti en lyrisk och en didaktisk underafdelning — att låta lärobokssamlingen sönderfalla i en mindre lärobokssamling och en samling af lyrisk poesi!!! En sådan underlig inkonseqvens hade törf. undvikit, om han i likhet med andra nyare teologer inskränkt sig till benämningen , poetiska, hvilken han i parentes tilldelar de ifrågavarande skrifterna — en benämning, som de tillfullo förtjena, både i anscende till innehåll och till form. Om Psaltaren säger förf., att ,,den bittraste syndasorg och den gladaste trosvisshet, helig hänryckning och ödmjuk undergifvenhet uttala sig i dessa sånger på ett sådant sätt, att Psaltaren skall vara ochkförblifva en ovärderlig lärobok tör alla tider. Men huru är det tänkbart, att sättet, hvarpå de ifrågavarande känslorna eller affekterna uttala sig i Psaltaren, kan göra den till en ,lärobok, särdeles som detta sätt eller, rättare sagdt, denna form är den för all reflexion främmande inspirationens, den ur hjertats djup likt ett kKällsprång framvällande lyrikens? Hvad angår kraftuttrycket ,, skall vara och förblifvak, så är det ju en underlig pleonasm, ty att den som skall förblifva något skall vara det, inser väl äfven den enfaldigaste. Slutligen erkänna vi, att sjelfva den mention honorable, som här kommer Psaltaren till godo, synes oss mindre befogad, då det väl kan sägas om de allraflesta af den Heliga Skrifts böcker, att de äro ovärderliga läroböcker för alla tider och detta loford således icke kan vara något för dessa psalmer utmärkande — något, som förf. från sin ortodoxa ståndpunkt väl icke skall kunna bestrida. Anmärkas kan ock såsom en brist, att förf. icke förklarar betydelsen af ordet ,,Psaltaren, då dock detta från grekiskan härstammande ord icke förekommer i Bibeln. Hvad förf. yttrar om den poetiska formen, är mindre exakt. Så t. ex. säger förf., att ledernas parallelism består deri, patt 2, bredvid hvarandra löpande och hvarandra motsvarande leder (satser) bilda tillsammans en vers. Men att parallelismen kan äfven vara trefaldig, ses redan af Ps. 1.1. Vidare säger förf., att parallelismen är synonym och antithetisk, men förbiser dervid, att den åtminstone äfven är synthetisk. Förf. talar om den så sällan förekommande alfabetiska anordningen, men har icke ett ord om strofbildningen, hvilken för den hebreiska poesien är mycket betydelsefullare än nämnda anordning, som kan betraktas såsom ett konstmakeri, såsom en biott utväxt. Vi nämnde ofvanför, att förf. ej alltid är lycklig i valet af uttryck. Såsom exempel derpå vilja vi anföra, att han säger, att Salomo är ,,den mest fulländade mästare i språkpoesi — han talade 3,000 sprilkk. Vi betvifla, att de läsare, för hvilka boken närmast är afsedd, kunna fatta författarens mening — kunna inse, att det ej är om något slags linguistiskpoetisk talang han talar, utan endast om den vise judakonungens förmåga såsom ordspråksförfattare. Tillägget, att Salomo talade 3,000 språk, kan väl ej gerna annorlunda uppfattas än såsom, att han egde ett linguistiskt kunskapsförråd öfverträfsande hvarje annan persons under verldshistoriens alla perioder, så framt man ej slår upp det citerade stället i Konungaboken och finner att deri icke talas om språk, utan om ordspråk. Ett annat uttryck, som stöter oss, är följande, hvilket förekommer i Bihanget: , Arsgamla lamm och getter voro det kött, som vanligen förtärdes. Oberäknadt sjelfva djursjälen eller lifskraften, finnas hos lamm och getter åtskilliga andra beståndsdelar än kött, såsom blod, ben, inelfvor etc. Att säga, det de ,,voro kött blir derför oriktigt. De små anmärkningar, vi här tillåtit oss, hindra oss dock ej att skänka arbetet i dess helhet vårt erkännande, såsom ett ganska godt försök att lemna den studerande ungdomen och äfven den större allmänheten för Bibelns studium nödiga upplysningar och vägledningar. Det populära framställningssättet och den lediga stilen göra arbetet lättläst och lämpligt för allmännare spridning. Blandade ämnen. General Stålbrand. I Kristianstadsbladet läses: Nyligen omnamnde vi, att vår tappre landsman, öfverste. Ma nkommit till fädernes2 2 ÖÅy 2 — 21