Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1869, sida 3

punktk. Att denna karakteristik af Fre drik den stores snillrika syster är riktig vilja vi icke bestrida, men väl torde-det kunna betviflas, att för Sverges drottning någon ,väg öppnad till sällhet fanns, då ett skoningslöst parti utöfvade all makt i landet och den s. k. ,,öfverhetea fick åtnöjas med ,,royeautens imposanta emblemer, äfven om det varit tänkbart att en så rikt utrustad qvinna som Lovisa Ulrika kunde finna ,,sällhet i äktenskap med en make, sådan som Adolf Fredrik var, enligt Fersens egen skildring. Tilldragelserna vid 1755—56 års riksdag och den sammansvärjning, som vid denna tidpunkt anordnades af Lovisa Ulrika sjelf, i hufvudsaken med hennes lättledde gemåls goda minne, äfvensom denna konspirations sorgliga och för konungaparet ytterst kränkande följder finnas här skildrade utförligt ej blott af grefve Fersen sjelf, utan äfven af författaren till drottningens journal. Läsaren blir således i tillfälle att jemföra dessa tvenne vigtiga, från skilda ståndpunkter gjorda framställningar af samma märkliga händelser och förhållanden. Naturligtvis blir färgläggningen i journalen, som af hofmarskalken grefve Piper skrefs under drottningens ögon och enligt hennes uppgifter, helt annan än den af hattchefens anteckningar; dock råder i allmänhet öfverensstämmelse rörande fakta, och det kan sägas, att de begge skildringarna. komplettera hvarandra. Der bestämd skiljaktighet finnes i uppgifterna, äro vi, i likhet med utgifvaren, uti de flesta fall böjda att tro grefve Fersen, då han ej var beherrskad af så lidelsefull häftighet och så liflig inbillningskraft som hans höga motståndarinna, och då hans ärlighet och pålitlighet voro så stora, att till och med hon ej förmådde bestrida deras tillvaro. Att döma af grefve Fersens egna uppgifter i denna skrift, tyckes det, som om väl å ena sidan han vore den, som i främsta rummet bidragit till qväfvandet af revolutionsförsöket, då han på grund af den upptäckt deraf, som grefve Creutz meddelat honom, vidtog alla de preventiva åtgärder, som den kritiska ställningen erfordrade, men som om han å andra sidan användt hela sitt inflytande för att rädda så många af de i sammansvärjningen invecklade från det segrande partiets hämd som möjligt och att han på det ifrigaste tillstyrkt de mest komprometterade herrarne att fly, medan tid var. Märkligt är, att denne statsman, ehuru han stod i spetsen för detta parti och kraftigt befrämjade dess intressen, ingalunda var blind för dess fel och missgrepp och ifven insåg det riksförderfliga i den långt drifna inskränkningen af konungamakten, i de kungliga personernas nästan exempellösa förödmjukande och i den allmakt, som hattpartiet innehade. Så yttrar han på ett ställe, att innan brytningen mellan kronprins Adolf Fredrik och hans gemål å ena sidan och hattpartiet å andra sidan egt rum, regeringsformen framställdes för de förstnämnda ,på goda och sanna skäl såsom ett frihetens vanskapliga foster, det med rikets väl icke i längden förenas kunde och bestånd ega, der ingen motvigt emot demokratiska väldet vore lemnadt åt konungamakten. På ett annat ställe heter det, att ,,det törhända hade varit det bästa, att riksens ständer lemnat ,,de kongl. barnens edukation uti de kongl. föräldrarnes disposition. Rörande följderna af revolutionsförsökets misslyckande säger han: ,,Den skenbara seger, riksens ständer vid denna riksdag erhöllo öfver drottningens vidsträckta och våldsamma förslager och anfall, lade dock en god grund till rikets och nationens frihets samt konstitutions försvagande och förstörande. Han håller nemligen före, att hattpartiets vid denna tidpunkt oinskränkta makt förledde det till grofva maktmissbruk och ådrog det ansvar, som måste göra det förhatligt i landet. Att grefve Fersen, oaktadt en sådan uppfattping af saken, kunde medverka till en så ytterlig inskränkning af konungamakten, berodde helt visst dels på hans bekantskap med det efter utvidgadt prerogativ begärliga konungaparets egenskaper och dels på det inflytande, som partiandan eger äfven på de mera sjelfständigt tänkande partimedlemmarne — på denna mystiska makt, som kommer hvarje sådan att i ett eller annat fall underordna sina åsigter under de inom partiet herrskande. Efter genomläsningen af Fersens anteckningar om det misslyckade statskuppsförsöket och dess omedelbara följder äfvensom af den här förekommande skildring deraf, som är lånad ur Lovisa Ulrikas journal, samt de likaledes här införda aktstycken, som röra de ifrågavarande förhållandena, torde mången finna det nästan obegripligt, att en yttre försoning mellan konungaparet och ständerna var möjlig, och att konungen och drottningen kunde efter så bittra förödmjukelser sitta qvar på sin höga plats i femton hela år, utan att deras ställning i någon betydligare mån förbättrades. Ej nog med att Lovisa Ulrika öfverhopades af ständerna och enkannerligen af presteståndet med de skonings lösaste förebråelser för landsförrädiska planer och stämpngar, att under öfverläg ningarne uti riksens ständers stora dep tation det föreslogs från ett bå att sända 1 Arn. ag