Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1869, sida 2

kunnat ana, och som hotade att tillintetgöra de fattade planerna, började gumman åter likasom hade hon ej märkt det korta afbrottet; — den lille Mac Ivor sjuknade så häftigt, att en tillkallad läkare förklarade, att en fortsättning af resan skulle döda barnet. Modern var förtviflad, fadern förbannade sitt olycksöde, min svåger Rob tröstade dem af alla krafter, men hvad hjelpte det? En förändring utverkades ej derigenom. Atgiften för öfverresan var redan erlagd, skeppet var segelfärdigt, och Mac Ivor hade inte så mycket qvar att han kunde göra öfverresan med en annan lägenhet. Bakom honom tiggarstafven, framför honom ett rikt land; det återstod honom ingenting annat än att qvarlemna det sjuka barnet. Hans fru satte sig visserligen med all makt deremot, men hon måste ge vika. Mac Ivor sade henne att hon ej kunde afvakta sin nedkomst på denna sidan oceanen, så vida inte de sista penningarne skulle uppoffras, hvarigenom de alla hotades af det gräsligaste elände; och likväl skulle hon ej ha gifvit sitt bifall, om inte två andra personer också hade inverkat på henne. Den ena af dessa personer var hennes äldre syster, hennes enda, ännu lefvande anförvandt, som lefde i Perth på en ringa lifränta. Hon lofvade att ta barnet till sig, vårda det och framdeles, om förhållandena blefvo gynnsammare, komma efter med den lille. Detta var ett godt löfte, men det egentliga utslaget gaf min svåger Rob, som med en helig ed bekräftade, att icke blott modern utan äfven han sjelf skulle återse den unge arfvingen till namnet Mac Ivor. Lairdens maka var en förståndig fru; hon