Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1869, sida 3

kå der det ofta att de få nöjet dansa kring unågon julgran, det är endast i prest årdålden man har råd bestå sig med dylika n, lyxartiklar, men deremot få de gerna vara assmed i en ärlig skånsk svängpolska, som arrangeras och anföres af far och mor in Sjelfra och hvartill pigor och drängar vanar ligtvis bestå musiken. -) Under lekar, skämt och upptåg fortgår ta I sålunda Julaftonen, tills det blir tid att Mjåter sätta sig till bordet för intagande af nis. k. qvällsvard, då grötrimmen skola fastbriceras. Dessa bli sällan, då de icke i-Ipå förhand äro hopsatte, lyckade, men r, gröten smakar lika godt för det och man St Iskrattar åt befängdheterna lika hjertligt . som om de varit genuina qvickheter. st Farsgubben börjar godt lag och efter hoetnom följer hela skaran af barn och tjenålstefolk. Men skämtet har sin tid och då aldet tar slut vidtager andakten, ty ,det rreligiösa får icke åsidosättas. Så många nl, klara som man tagit till lutfisken, så n många julpsalmer skall man sjunga efteråt, åtminstone tages det ena på många -ställen till norm för det andra. Förr brukade man om julen bädda s. k. ,,syskondlsäng, som bestod deri, att man i stugan tsinbar en del halmkärsvar, hvilka utbred-Ides på golfvet och hvarpå allt husets folk -ade sig huller om buller att sofva, men -om ock denna sed på ett och annat håll tlännu existerar, så har den dock mestadels upphört i Skåne, liksom en del andra mindre vackra bruk, som mera vittna om råhet och okynne. För att gifva läsaren ett begrepp om huru långt man i den vägen kunde gå, vill jag endast anföra ett exempel. Det hände ofta att grannens drängar, isynnerhet om de hyste agg till andra tjenare eller dessas husbönder, om natten smögo sig in i den hatades byggnader och tillställde hvarjehanda puts, ju gröfre dess sbättre. Mången gång då bonden steg upp på helgdagsmorgonen fann han alla sina hästar stående bakfram i spiltan, tjuren sadlad och iklädd full mundering, färdig till ridt, svansarne uppbundna på alla fäkreaturen och stundom halfva gödselhögen sinkastad i stallet. Dessa och många andra oseder, som endast vittna om råhet joch onda böjelser, ha försvunnit i samma mån som civilisationen blitvit utbredd och solkupplysningen stigit. ÖEn osed, som ännu existerar, men som, tillfölje af de många och stora olyckor j den förorsakar, borde allvarligt bestraffas, är den, att drängar och ynglingar under helgdagsaftnarne springa omkring i I bondgårdarne och skjuta lösa skott med s. k. puffertar, en sort mindre pistoler. Det är nästan en skyldighet för hvar och en, som har en käresta, att gifva henne en smäll på helgdagsaftonen, och derigenom bereder han sig äfven tillfälle att komma i närheten af det älskade föremålet. Sedan skottet aforunnit, springa nemligen alla innevarande ut för att taga fast skytten, som nu bjudes in på traktering och intages med i lekarne för hela aftonen. Det är ofta det första kännetecknet till att ,,en yngling älskar en slicka, då han inställer sig i hennes faders gård och egnar henne sin hyllning medelst en stark .Julasmäll, och det är ofta först efter denna som den platoniska kärleken bryter lös imellan de unga tu, som kunnat gå hela år och se på hvarandra utan att det blifvit närmare. Det ligger onekligen en viss romantik i detta sätt att fria, men icke desto mindre är det en osed, som är fördömlig tillfölje af de olyckor den stundom medför och hvarigenom mången sett sin gård sjelfva helgdagsaftonen gå upp i rök, eller skytten fått sina lemmar stympade för hela lifvet. Redan vid första hangället juldagsmorgonen skynda sig byns drängar att ånyo ringa och ,kimma i kyrktornet, hvilket sedan upprepas hvarje helgdagsmorgon och afton under hela julen. Den morgonen bjudas alla tjenarne i den förmögna bondgården kaffe med hvetebröd på sängen, innan de ännu uppstigit. Den artigheten bevisas dem icke mer än samma gång under det årets lopp. Ibland hålles ottesång i bondkyrkorna, och då skola naturligtvis alla som kunna det dit, men i alla händelser anses det som hvarje husfaders pligt itt såväl Juldagen som Nyårsoch Trekondedagen bevista högmessan, då nästan ultid församlingsprostarne och kyrkoherlarne sjelfva förrätta gudstjensten, om än caplaner och adjunkter sköta själavården mder hela den öfriga delen af året. andtfolket i allmänhet är, att döma af less flitiga kyrkgång, mycket religiöst af ig, och i hemmet läsas oftast endast reigiösa skrifter och gamla postillor. Om etenskapliga böcker, för att nu icke ämna politiska skrifter, och tillochmed omaner, har man i de lägre klasserna ch ute på rama bondlandet ännu föga ännedom. Man lär sin kateches utantill skolan, får en aning om biblisk historia amt lär sig ytterligare några psalmer ller några kapitel i nya testamentet, då nan beredes till sin första nattvardsgång, astar derpå böckerna ifrån sig tilldess resten lyser på husförhör, då man ånyo öker upp sin ylängförklaring och rabblar senom de gamla utanlexornå så man kan om försvarligt, får beröm af presten för tt välförhållande, , slår så ihop den igen å ett år. Dertill inskränker egentligen örsta delen af folket sin sysselsättning ed bokliga ämnen, och det är endast i mast städer belägna trakter gam LA