Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1869, sida 2

den tystnad, som hade uppstått efter eldens uppflammande i hyddan; — dina ögon äro blå som vårhimmeln, ditt hår ljust som solskenet, och när du rynkar pannan, måste våra berg buga sig för dig. Sonny, Sonny, hvad du är vacker, mycket för vacker för heden, och derför vill jag göra dig till en förnäm herre. Mac Leary strök med en otålig rörelse de täta, ljusgula lockarne tillbaka och rynkade omedvetet sin panna, under hvilken tvenne, visserligen blå, dock ovänliga ögon framblixtrade med ett ostadigt, lurande och ingenting mindre än törtroendeväckande uttryck. Några sekunder betraktade han Dougal, en bredaxlad rödhårig skotte, med omisskännelig vedervilja, en hastig blick träffade den sömniga i elden stirrande skottska pigan, och derefter vände han sig åter till den tungtrosslande döende. — Mor Carry, sade han och befriade sin hand föga varsamt från den gamla qvinnans krampaktiga tag, — tror ni verkligen att er sista stund är kommen? — Den är kommen, Sonny, den var kommen redan i går, men jag ville inte för förrän jag hade meddelat dig en hemlighet. — Dougal har redan sagt mig det, anmärkte Mac Leary lugnt, då Carry tystnade för att hemta luft. — Frukta ingenting, Sonny, fortfor gumman, och hennes blickar riktades flyktigt mot den omnämnde hästtjufven, som äfven förrådde böjelse att somna i det han stödde sina gräskäggiga kinder mot sina händer och uppdragna knän, — nej, Sonny, du behöfver inte frukta något; jag sade honom att jag har en hemlighet att med