Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1869, sida 2

vände han sig åter till den gamla qvinnan. Med en blandning af deltagande och vedervilja betraktade han henne, som vårdat honom under hans första ungdomstid. Han hade ej återsett henne sedan flera år, dock fann han henne föga förändrad. Hennes ställning antydde att hon hade förlorat allt välde öfver sin kropp och i ett tillstånd af fullkomlig kraftlöshet hastigt gick sin upplösning till mötes. Hennes af otaliga rynkor fårade ansigte hade antagit ett mumielikt uttryck; hennes läppar voro insjunka i den tandlösa munnen, hvarigenom den spetsiga hakan och den krokiga örnnäsan framstodo desto skarpare. Åfven de matt glänsande ögonen lågo djupt insjunkna i sina hålor och kunde endast genom sin mörka färg urskiljas från de inflammerade ögonlocken. lin smutsig tygremsa, undan hvilken några grå hårstrån framstucko, omgaf hennes hufvud, medan ett trasigt täcke dolde det öfriga af hennes kropp, som låg utsträckt på den torftiga ormbunkebädden. Endast hennes till armbågarne blottade armar voro ännu synbara. De bestodo af torra knotor och slappa senor, på hvilka den gula, pergamentslika huden satt fasttorkad. De långa knotiga fingrarne erinrade lifligt om en gams klor. Sålunda låg der den eländiga, nära hundraåriga varelsen och utgjorde en sällsam motsats till Mac Leary, hvilken satt redvid bädden, likt en bild af den yppigaste ungdomskraft, och med ökad spänning blickade på det numera knappt menliskolika ansigtet. — Sonny, hvad du har blifvit vacker, utbröt den döende efter några minuter