Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1869, sida 2

märkligare är svarandens val af jurymän, hvartill han utsett endast medlemmar af riksdagen: hrr Adlersparre, Key, Liljencrantz och Hierta (den sistnämnde utesluten af åklagaren). Då ingen af dessa herrar gerna kan misstänkas att för sin personliga del hylla eller älska ,skandalen, kommer juryns utslag, om det blifver friande, att erhålla en viss politisk betydelse. Det är, såvidt jag kan minnas, första gången, sedan tryckfrihetsåtalen mot Aftonbladet på 1830-talet bedrefvos systematiskt, som ett åtal antagit en sådan karakter. Eget skall det blifva att se utgången: å ena sidan den högsta åklagaremakten, indirekte uppträdande till försvar för hufvudstadens högsta civilmyndighet och konungens personlige gunstling, å den andra bland svarandens jurymän två den politiska oppositionens sommiteter, sida vid sida med chefen för ett af rikets styrande verk, kunglig förtroende-embetsman och Stockholms främste riksdagsman. Om Fäderneslandet med en sådan jury blifver frikändt, och om hr Hedin blifver vald till riksdagsman, så kan man icke undgå att i dessa begge ungetär samtidigt inträffande fakta skåda en uppenbarelse af samma id. Begge skulle komma att innebära en demonstration mot regeringen, det kan ej betviflas. Hr UHedins personliga talanger torde — allvarsamt taladt — icke vara tillräckliga att vid så unga år skaffa honom inträde i representationen, om icke hans hänsynslösa opposition gjort honom populär, och juryn kommer ovilkorligen att fälla Fäderneslandet, om man ej vill gifva ett uttryck af sitt ogillande mot en styrelse, hvilken i afseende på November-oroligheterna intagit den hållning, som vår gjort. Detta är åtminstone min mening. Den kända signaturen J. A. H. har i aftonens nummer af Dagl. Allehanda visat. att han gjort allvar med sin hotelse vid valmötetj vis å vis de nyliberala. yennans makt kan ingen bestrida, men huru det är med ,,tankens ljus kan blifva tu tal om. I sin mening om, att hr Hedins anförande vid mötet var tråkigt, torde bestämdt J. A. H. stå ensam. Ett fullkomligt misstag af J. A. H. är hans uppgift, att hr Hierta vid mötet uppgifvit hr Hedin såsom författare till den för kort tid sedan utkomma broschyren: yIlvad vilja de nyliberala? Detta gjorde aldrig hr Hierta och kunde så mycket mindre göra, som han, såsom sjelf medlem af de nyliberalas sällskap, vil vet, att nämnde broschyrs författare är häradshöfding Hultgren. Den broschyr, hr Hierta omtalade, att hr Hedin skrifvit, angass uttryckligen ha utkommit vid början af sistl. riksdag och vara de bekanta ,Femn bref från en demokrat. IIlvem som skall blifva frih. v. Beskows efterträdare i Svenska Akademien funderar man öfver. Egentligen är det Göteborgs-Postens Göran samt Söndags-Nisse, som tagit sig Marthas bekymmer i thy fall — besynnerligt nog, då de begge tyckas vara allt utom akademiska, ehuruväl det vare långt ifrån mig att bestrida dem hvarken snille eller smak. De måste emellertid lugna sig, ty vid sitt senaste enkilda sammanträde beslöt akademien att j på ett år efter frih. v. B:s dödsdag invälja hans efterträdare. Mycket kan under denna tid inträffa — hvem vet om icke hr Göran sjelt kan blifva mogen taga plats i den akademiska fåtölj, som ursprungligen tillhört Schröderheim, sin tids och sin litteraturs ,lustiga person! Våra båda sekondteatrar ha, efter vanlig sed, bjudit på hvar sin s. k. nyårspjes, hvaraf Södra teaterns: ,,Odödlighetens tempel, af F. Hodell, utan gensägelse tager främsta priset. Den är en slags apotheos af August Blanche såsom dramatisk författare. De mest kända typerna ur B:s lustspel uppträda: Bläckstadius, Bautastenius, Filman, Konjander, , Rika morbror, fru Wahlström, Dardanell m. fl. Stycket är mycket anslående och uppfyldt af qvicka kupletter. — Öfverståthållareembetets censur har, som vanligt, varit kittslig mot hr Hodell, men denna gång gått tillviga med en för vanligt sundt förnuft osattlig inkonseqvens; ty, under dett. ex. sådana yttranden som: en tron kan gå lika lätt att rifva ned som en vanlig läktare, eller: j,att lita på ett hästgarde, det går bara hammar går och drifver, han saknarksysselsättning. — Nej, visst icke, — försäkrade D. — jag har allt att göra ... — Ja, det förstås, parera domstolen vid tryckfrihetsåtal, men hvad har annars Dalhammar för sig? — Joo ... hm... — Kors — skyndade sig hr Hagström att inhr Dalhammar har mycket att göra: han