Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1869, sida 2

De häftiga vindstötarne hade emellertid blifvit svagare och småningom öfvergått till en jemn, dock svag luftström. Med den aftynande vinden minskades äfven regnet. Dimman samlade sig tätare och ogenomträngligare för ögat, och likt en orörlig, mjölkhvit massa rufvade det af den dolda månen upplysta dunstlagret öfver den tysta heden. — Må fan ta dimman, afbröt Mac Leary slutligen åter tystnaden, — om vi hinna öfver torfmossen, utan att sjunka ned åtminstone till höfterna, så kunna vi skatta oss lyckliga. Dougal dröjde att svara samt harskade sig; men innan han yttrat ett ord, ljöd en ufs hemska skratt skenbarligen på långt afstånd. — Som jag trodde, mumlade han för sig sjelf, och i det han tryckte sin klubblika staf under armen samt förde båda händerna till munnen, uppgaf han ett dylikt rop. — Hvem var det? frågade Mac Leary. — Hvem annan än Janet? Utom gamla: Carry är hon den enda menniska, som på många mils vidd befinner sig i värt grannskap. Föröfrigt fordras ett skarpt öga att i Carrys benrangel se en menniskogestalt. Mac Leary brydde sig ej om den föga smickrande beskrifning Dougal gaf af hans gamla slägtinge. Hans blickar voro riktade åt det håll, hvarifrån han hade hört ufvens rop. Synbarligen trodde han att den ropande ännu var långt borta, ty han pekade plötsligt på ett ej långt ifrån honom framträngande, matt sken, i det han med ett uttryck af öfverraskning utropade: