Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1869, sida 3

Landeorten. — Helsingborg. Pallåkra stenkols-aktiebolag, det nyaste, hvars verksamhet nu fortgätt sedan 1866, gifver, säger ,ÖOresunds-Posten, fortfarande vackra resultater. Ur det sednaste, i Maj månad upptagna schaktet, vid Billesholm, hemtas redan bortåt 300 tunnor kol dagligen, hvaraf c:a en tredjedel afyttras på platsen; de öfriga säljas hufvudsakligen dels vid Wallåkra, dels i Landskrona och härstädes. Landskrona och Helsingborgs-jernvägens trafik bedrifves alltsedan Maj med dessa kol. Kolen äro af två sorter, den ena s. k. ångkol, tjenliga för lokomotiver o. s. v., den andra sorten 8. k. hushållskol, af samma slag som de förra, endast något mera finharpade. En försäljningsdepot är nu här öppnad å båda sorterna, och då de äro af samma qvalitet, endast skiljande sig i pris (ängkolen kosta 1 rdr 60 öre, hushållskolen 1: 30 pr 5 fot), torde de sednare, såsom serdeles billiga, kunna rekommenderas till begagnande i hushåll. Hjelpfonden för Helsingborgs industriidkares samt deras hustrur och barn har under förflutet år blifvit tillökt med 185 rdr och uppgår nu till 3,441 rdr. Trafikinkomsten på Landskrona och Helsingborgs jernvägar för sistl. Nov. månad uppgår till 19,028 rår 31 öre emot 26,440: 22 under samma månad år 1867. Sjelfmord. F. landtbrukaren Peter Persson i Råå beröfvade sig i Onssdags lifvet medelst hängning. Han befanns nemligen mellan kl. 8 och 9 på morgonen hängande i en snara på loftet. Peter Persson hade varit en för Råå fiskläge mera betydande person och ansågs för några år sedan ega en ganska stor förmögenhet, men såväl det ena som andra minskades på sednare tiden, och en förtviflad ekonomisk belägenhet torde hafva bidragit till det sorgliga slutet. — Lule, Ett utdöende folk. I , Norrbottens Kuriren, läses följande om Skandinaviska halföns nordligaste befolkning, de allt mer undanträngda och kanske snart bortgångna lapparne: Vi hafva i våra föregående uppsatser uteslutande fästat oss vid sjelfva landets karakter och tillgångar. Kanske vore det ej helt och hållet ur vägen att äfven yttra några ord om folket, huruvida i dess skaplynne ligger något hållbart framtidslöfte, eller ej. Vi hafva framför oss trenne skilda folkstammar: lappar, finnar och svenskar, de första hufvudsakligen nomader, de mellan