Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1868, sida 2

r. FkÄ Jm 222 BI HNU nu är sallet kommit till insigt om indelningsverkets afskaffande samt man gjort sig fullkomlig reda för huru den allmänna solkbeväpning, som skulle träda i dess ställe, borde vara beskaffad, vore tid på att öfvergifva indelningsverket. Hr Hierta framställde, huruvida de närvarande ej ville gifva tillkänna sitt bifall och sin tacksamhet öfver kapt. Mankells klara framställning. Bravorop var svaret härpå. General Hazelius förklarade, att med den öppenhet, han alltid hyllat politiska frågor, han här ville säga, det han icke hyllade den åsigten, atkde nyliberale skulle gå med seger ur den valstrid, som förestod. Det vore misstag af kapten Mankell, då denne här talat om , liberala i motsats till ,, konservativa. Att vara ,liberal är ej att vara ny-liberalk. Tal:n sade sig vara liberal, liberal så mycket som Sverge i närvarande stund behöfde det. Den kandidat, tal:n töreslog, revisionssekreteraren Lindhagen, vore liberal i detta sord vackraste betydelse. Hr Lindhagen borde vara de liberales kandidat! (Starka rop afogillande). Och detta nyliberala sällskap— fortfor tal:n — hvilket hyllar satser, som fordra ej ett framgående, utan ett framryckande, ja, ett framrusande, jag skall bekämpa det så länge jag har tankens ljus och pennans makt! Mot kapt. Mankells åsigter i armåfrågan ville tal:n försäkra, att den armå, som på sina fanor inristat namnen Narva och Holofzin, ej ännu spelt ut sin roll. En folkbeväpning är ett oting! (Sorl af ogillande). En folkbeväpning utan stamtrupp skall hvarken segra i öster eller vester! — Tal:n slutade med att ännu en gång uppmana valmännen att rösta på hr Lindhagen. Starka rop hördes nu på d:r Hedin, och denne framträdde samt helsades med lifliga bravorop. Hr Hedin inledde sitt föredrag med att kasta en blick på det politiska reformarbetets utveckling. Tal:n protesterade mot den åsigten, att teori och praktik ej skulle hafva annat gemensamt än den strid de tyckes föra på verldshistoriens fält. Tvertom — de äro ett och samma, sedda från o:ika sidor, och striden dem emellan är mera inbillad än verklig. Den ena är lika vigtig som den andra, på det att ej ensidighet må uppstå. Idernas tillämpning i denna verld måste gå steg för steg, och man måste bearbeta opinionens mark så, att denna tillämpning må slå fast rot deri och motstå reaktionära stormar. — Tal:n framlade härefter sina åsigter i de mest maktpåliggande reformsträfvanden. En ändring i kommunala rösträtten vore först och främst nödvändig. Driffjedern i hela det moderna odlingsarbetet är personlighetsprincipen, och denna princip måste komma till sin rätt. Emellertid kan det goda ofta vinnas genom en medelvägsreform, och tal:n ville under närvarande omständigheter ej sätta sig emot en ärligt bjuden, med rättvisan öfverensstämmande, graderad skala, äfven om den ej i allo skulle hålla streck från teoretisk och principiel synpunkt. — Reform måste äfven vidtagas i afseende på den makt, staten har öfver sina medlemmar i religiöst afseende. Att staten kan göra en samhällsmedlems medborgerliga rättigheter beroende på munnens bekännelse, är en hednisk princip, tillämpad midt i ett århundrade, som kallar sig det 19:de kristna. Här begår statsmakten våld! — En minskning i embetsmannamakten och embetsmännens antal är nödvändig. Tal:n uppträdde ej mot embetsmännen såsom enskilda personer; han medgaf att en stor fond af intelligens, duglighet och fosterlandskärlek finnes inom deras klass; men sjeltva embetsmannainstitutionen, i den utsträckning den tagit, är ej allenast ej tidsenlig, utan ofta rent af skadlig. Denna institution bar följande olägenheter: 1) att den drager till sig i oskälig mån statens inkomster, 2) ofta genom sitt formalitetsväsende skadligt inverkar på enskilda samhällsförhållanden, samt 3) beröfvar det produktiva arbetet inom staten ett alltför stort mått at intelligens. — Oaktadt alla vackra fraser, är det dock ett faktum — yttrade tal:n — att arbetet, den industriella verksamheten i vårt land ringaktas, tillbakasättes för embetsmännen. Våra undervisningsanstalter äro till större delen embetsmannaskolor. Hit strömmar för närvarande ett betänkligt stort antal ynglingar, hvilka snart framstå såsom embetsmannaaspiranter. Embetsmännen med deras vänner och väns vänner bilda en kompakt fortifikation, som reser sig mot och hindrar flera nödvändiga sociala reformer. Millionerna måste hädanefter gifvas såsom understöd åt folkskolorna och de industriella undervisningsverken, och en man, som uteslutande egnar sig åt vården om dessa, måste snart erhålla en plats i konungens råd. — I rättskipningsfrågan äro ock reformer af nöden, såsom afskaffandet af nu gällande försvarslöshetsstadga för icke straffade personer, samt inrättande af ett särskildtj advokatstånd. — Till sist framhöll tal:in sin personliga ställning vid detta tillfälle. Då justitiestatsministern frih. de Geer i sin motivering af den representationsförändring, som vid 1865 års riksdag antogs, yttrat sig emot framträdandet af riksdagsmannakandidater, hade han helt visst — ansåg talin — afsett, att dylika kandidaturer ej borde vid valen frams A-— RR 1 07