Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1868, sida 3

Då han slutat sitt kraftfulla anförande, vände domaren sig ännu en gång till juryn; ännu en gång uttalade förmannen, utan knappt ett ögonblicks tvekan, deras domslut: Icke skyldig; och högljudda glädjerop genljödo genom salen, så att domaren sjelf under några ögonblick ej kunde göra sig hörd. Huruvida dessa glädjerop gällde fången elier hans advokat, är tvifvelaktigt; ty William Bertram, fången i de anklagades loge, var för ögonblicket sammansmält med den framställning af honom, som utgått ur Ralph Humphreys skarpsinniga hjerna. Beundran för advokaten och sympathi för hans klient tycktes göra de två till en person. Frikänd! Från det ögonblick, då den förfärliga synen, den svarta mössan upplyftad i domarens hand, framstod för Williams ögon, hade han varit nästan medvetslös, till dess hans försvarares röst nådde hans öron. Förtviflans förlamning gaf vika för detta ljud, och Bertram vaknade åter till medvetande med denna smärtfulla blick, som hade ordnat Ralphs förvirrade och irrande tankar. Steg för steg, utan att knappt förstå syftemålet, följde Bertram dennanyaundersökning, — följde den till dess äfven han glömde sig sjelf och sin ställning vid förvåningen och fasan af den upptäckt, som långsamt afhöljdes för honom. Han var så försjunken häruti, att Ralphs vältalighet och de glädjerop, som följde, knappt förmådde väcka honom, och först då friännelseorden uttalades, uppfattade han åter sin förra ochfnuvarande ställning. Iyckligtvis voro den anblick och de ljud, som helsade honom, väl beräknade för att