MOT — 4 FU 141900141817 m — till efter hemkomsten. Enhvar, som en gång gjort en naturvetenskaplig resa, känner utan tvifvel sanningen af den gamla satsen, att ,,de bästa fynden göras hemma, d. v. s. att man efter hemkomsten, vid närmare granskning bland de gjorda fynden, upptäcker rariteter, hvilka vid insamlingen undgått uppmärksamheten. Så ock här. Redan nu, i sjelfva början af de hemförda samlingarnes bearbetning, hafva dylika erfarenheter blifvit gjorda, och under arbetets fortgång komma säkerligen än flera att göras. Att nu meddela full ständiga och noggranna uppgifter på de vunna zoologiska och botaniska resultaterna är derför helt enkelt omöjligt. Det är endast en slyktig kontur-teckning, ingen helgjuten bild, som jag här kan lemna. Att bland de högre djuren (däggdjur, foglar och fiskar) visserligen värderika samlingar för våra zoologiska och anatomiska muster kunde göras och äfven, tack vare vår konservators ifver och skicklighet, gjordes, är lika litet värdt att särskildt omnämna, som att inga synnerligen nya fynd inom dessa djurklasser voro att förvänta. Om jag undantager upptäckten af en för Spetsbergsfaunan ny fogelart (Skrepsilas interpres), konstaterandet af en annan arts (Anser leucopsis) af engelsmän med orätt betviflade förekomst, det oförmodade anträffandet af korsnäbdar (Lozxia curvirostra) på Beeren Island, en för Spetsbergshafvet ny fiskart (Aspidophorus) samt bekräftelsen på den förut förmodade tillvaron af stora laxar i dervarande elfvar och vid dessas mynningar — om jag undantager detta, så är näppeligen något att anföra rörande de högre djuren, som ej under föregående färder blifvit iakttaget. Må det dock tillåtas att angående dessa djur tillägga några rader. Nästan ända sedan upptäckten af denna ögrupp hafva färder hit företagits och! skatter hemförts. Guldgrufvan hafva dej högre djuren utgjort, och hade ej dessa funrits, hade säkerligen Spetsbergsöarne legat lika obesökta af menniskor, som länderna kring sydpolen. Den ena djurarten efter den andra har utgjort föremål för menniskans vinningsoch mordlystnad, och innan den ena har blifvit till fullo utrotad, har hon börjat kasta snikna blickar på någon annan. Näppeligen torde någon annan fläck på jordkloktet erbjuda en så storartad bild af ett ihärdigt och skoningslöst slagtande i stor skala, som just Spetsbergen. Först gällde det den gigantiska, klumpiga Grönlandshvalen, för hvilkens skull hela flottor af vinningslystna hollän-! dare, engelsmän, fransmän, danskar, tyskar, ryssar och spaniorer utrustades, hvilka under ömsesidig träta och blodutgjutelse sökte att tillkämpa sig en hvar de största och fetaste andelarne i bytet. Ensamt I afholländarne hemfördes härifrån under 100 års tid (1669—1778, af hvilka flera voro krigsår, då intet fartyg kunde utsändas) af 14, 167 fartyg 57,590 hvalar (lemnande en ren behållning af 3,69 1, 066 pund sterl.), och säkerligen bör detta antal af genom holiändare dödade hvalar betydligt ökas, om härtill läggas alla de, som blifvit fångade af sedan förlista fartyg eller omkommo at tillfogade sår, ehuru de för ögonblicket undgingo sina förföljare. — Kom så, sedan denna hvalart blifvit totalt utrotad i dessa farvatten 1) turen till hvalrossen, hvilkens tröghet gör honom till ett jemförelsevis lätt byte, på samma gång den omständigheten, att den endast hvart tredje år föder en enda unge, betydligt bör påskynda dess totala undergång. Följderna af det forcerade törföljandet visa sig för hvarje år allt tydligare; såsom i föregående bref blifvit omnämndt, sågos under ,,Sopbias hela färd endast 2 å 3 dylika djur. Det torde äfven ej dröja synnerligen länge, innan en stor del afl. de norska fartyg, som bedrifva den egentliga fångsten bland polarisen, vänder sig till annat håll, der talrikare hvalross-hjordar ännu förekomma. Början har redan blifvit gjord, i det att tre norska fartyg detta år besökt Novaja Semlja och der funnit ,,så mycket hvalross, som man sjelf vill slå. . ; Utom hvalrossen är det skälarterna, som nu utgöra den egentliga förvärfskällan för fångstmännen bland polarisen, och ännu finnas dessa i ett betydligt — ehuru, såsom man hör allmänt klagas, för hvarje år aftagande — antal. I ej ringa grad är detta äfven förhållandet med isbjörnen, och att äfven renen går sin undergång till mötes, torde lätt inses deraf, att — såsom vi med säkerhet veta — endast den sisttörflutna sommaren af detta djur blifvit dödade mellan 2 och 3 tusen stycken. Måhända är det endast den omständigheten, att det östra Spetsberget och stränderna kring Storfjorden med sina väldiga renmarker ofta nog flera år å rad äro af ismassor skyddade för fångstmännens förödande besök, som vi hatva att tacka för dessa djurs talrikhet ännu den dag som är. Äfven till foglarne har utrotningskriget utsträckts. Fjällripan, som i äldre be-i rättelser angifves såsom allmän, är nu så Sällsynt, att ehuru särskild belöning under!: vår färd var utsatt för densamma, endast ett enda exemplar kunde uppspanas. Förnämligast är det dock ejdern, som är föremålet för förstöring. Äggen bortplockas med största begärlighet, och boen plundras utan försyn för halskläckta ägg eller ungar på det dyrbara dunet. Kort sagdt, något begrepp om jagtstadga eller annan lag AR Ax AR .A2. TIA sh — VA OM.