Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1868, sida 2

Från Norge. (Korresp. till Handelstidningen) Christiania d. 25 December 1868. Vi ha häri landet fört ett ovanligt rörligt politiskt lif under de sednaste veckorna. Det lilla, skenbarligen helt oskyldiga förslaget i 4 paragrafer om den kommunala rösträttens Jutvidgande, hvarom jag talade i mitt sednaste bref, blef ett stridsämne öfver hela landet, och enhvar landsortstidning, hur sobetydlig den än var, bjöd på sin ledande sartikel om denna fråga. Motståndarne påsstodo, ej alldeles utan skäl, att från det demokratiska partiets sida en listig beräkning låg till grund för förslagets framställande, i det man med tillhj h af den (kommunala rösträttens utvidgande, som sker i do vanliga formerna för lagförslag, snarast möjligt ville framtvinga den stora ssrundlagsförändringen i afseende på den j allmänna konstitutionella rösträtten, som nu stått på tapeten i snart 50 år. Oaktadt odelsthingets bästa medlemmar, professorerne Schweigaard och Broch, samt samtmanden Aall, förordade förslagets läggande till handlingarne, gick detsamma dock igenom med stor majoritet och lemnar åtskillig vägledning vid bedömandet af sstorthingets politiska karakter denna gång, då det visar demokratiens maktfullkomligshet, hvilken ensamt regeringen har i sin makt att sätta en bom för genom att vägra sanktion åt beslutet. Opinionen måIste dock på det hela taget sägas ha varit för förslaget, då endast ett mindre parti — hvilket visserligen består af förmögna soch intelligenta män, med andra ord af i dem, som ha något att riskera vid, att Iden lägre mellanklassen kallas till att styra de kommunala angelägenheterna — bildar den moderata konservatismen. Dernäst framkallade behandlingen af frågan om utgifterna till de diplomatiska angelägenheterna och konsulatväsendet starka slitningar såväl inom storthinget som i hela landets press. Bondepartiets talangfulle banrförare, advokaten Sverdrup, fördristade sig nemligen att framsställa ett förslag, innehållande en anmodan till regeringen att hädanefter framlägga ett noga specifieeradt budgetförslag beträffande utgifterna till de diplomatiska sangelägenheterna. Detta är en kinkig sak, som ofta varit å bane både inom storthinget och regeringen; men vissa delikata hänsyn till Sverge, som sköter dessa saker utan vidare kontroll från vår sida, ha tills nu afhållit hvarje norrman af någon betydelse från att föreslå någon förändring härutinnan, och sedan nu Sverdrups förslag blifvit framstäldt, har tillochmed vår största tidning, ,, Morgenbladet, deri sett ,,en brandfackla, egnad att framkalla ,,en annan ståthållarestrid med Sverge. Men opinionen har, i stort taget, varit förståndig nog att passionsfritt och nyktert betrakta dessa förhållanden samt funnit Sverdrups förslag både välgrundadt och mycket moderat likasom ock tidsomständigheterna för Sverges del så gynnsamma som gerna möjligt, i hvilket afseende det är tillräckligt att hänvisa till Manderströms afsked, yttrandena på riksdagen och H. M:t konungens ögonskenliga önskan att gifva efter för dessa, hvilket bland annat under de sednaste dagarne visat sig genom flere af de dyrbaraste och onyttigaste diplomatiska personernas afskedande. Näst förslaget om valreformen, har ingen sak här i landet väckt större uppseende än denna. Förslagets syfte är klart nog, oaktadt det ej tydligt uttalas: reform i hela vårt diplomatiska väsende och anställande af konsuler, hvilka kunna vara till verklig nytta för våra nu öfver hela jordklotet farande fartyg. Verlden har nu kommit så längt, ati den i alla förhållanden föredrager det praktiskt nyttiga framför det lysande onyttiga, tre eller fyra enkla och dugliga affärsmän som konsuler i ett land framför en galonerad adelsman, hvilken representerar sin konung genom en dyrbar hushållning, som hans land måste betala, medan han sjelf såsom den store mannen i allmänhet är otillgänglig för köpmän och skeppsförare, hvilka dagligen behöfva vägledning. Dessa utgifter intaga en alldeles säregen ställning i vår statsbudget, i det de, jemte att vara norska statsutgifter, tillika utgöra en beståndsdel af unionens gemensamma utgifter, hvilka vi alltså äro skyldiga att bekosta, men öfver hvilka vi ej ega samma förfogande och kontroll som öfver våra andra statsutgifter, emedan våra gesandter och konsuler äro nionella, men icke uteslutande norska funktionärer. Vår gemenskap med Sverge i afseende! nå macandtarna filar mad otatarvättalirr !).