Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1868, sida 2

ingarne. Derefter talade han om de omtändigheter, hvilka hade föranledt fängens irestering, betonade starkt det faktum, utt beviset för hans brottslighet endast var grundadt på en förmodan, alstrad enlast af hans egen uppgift, dröjde vid hans örträffliga, hitintills obefläckade karakter samt slutade väl och skickligt med att ittala den förhoppningen, att han var i illfälle att för juryn tillfullo bevisa sin clients oskuld. Hans tal var ej långt, men det var väl framsagdt, sakrikt och anslående. Han lrog de närvarandes uppmärksamhet med sig ända till slutet, medan hans egen förvirring helt och hållet försvann, då han värmdes af sitt ämne samt förlorade allt personligt genom intresset för saken. Han slömde sig sjelf, — ja, till och med Mary. Fångens och hans öde föresväfvade honom uteslutande. Då han slutat sitt tal, framkallades ett nytt vittne, — expeditören vid den poststation, i hvars låda William hade nedlagt det saknade brefvet. Så snart han svurit, började sakföraren sina frågor. — Påminner ni er något visst bref, som ades i er låda natten till den 17:de sistidne Januari? — Ja, det gör jag visst. Jag hade just tömt min låda och ordnade brefpåsarne för morgonens tidiga expedition, hvilket jag alltid gör innan jag går till sängs, då jag hörde att ett bref släpptes ned i lådan! Emedan jag ej ännu hade stängt, tg jag upp brefvet och betraktade det samt läste dess adress och inskriptionen sigillet. — Kan ni på er ed uppgifva adressen och sigillet?