Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1868, sida 2

öfvertygelse om hans brott; äfven fångens ansigte funno de förändradt. Det syntes blekt och lidande, men, det låg intelligens och lugn undergifvenhet i dessa ögon, hvilka spredo ett skimmer öfver hela personen och bildade en märklig motsats till den öfverväldigande bedöfning och förvirring, som i så hög grad hade utmärkt honom under de föregående ransakningarne. — Anfäkta, hvilken jernhård panna den karlen visar! hviskade Alfred Levingstone till mr Ricarbo, hvilken blott svarade med en böjning på hufvudet. Samma tanke tycktes uppstå hos domaren, en af de välvilligaste och skarpsinnigaste män, som någonsin presiderat i denna domstol. Han fixerade plötsligt och stadigt fången, som med öppen blick mötte denna granskning. Domaren kände sig öfverraskad, ehuru ej en muskel i hans lugna ansigte förrådde detta. Bertram var just icke den slags person, som han hade väntat sig. Han lutade sig ned och hviskade ett par ord till sin skrifvare, ögnade några ögonblick i de papper, som lemnades honom, och derefter förekallades kärandernas sakförare. Denne herres tal till domstolen var kort, men ändamålsenligt. Han var en väl känd, förfaren man, och emedan han trodde på framgången af sin sak och fångens brottslighet, ansåg han öfverflödigt att med några skäl bevisa den. Han framställde saken i korthet, vidrörde hvad man ansåg som dess försvårande omständighet och slutade med att säga, att som de vittnen han skulle framkalla måste tillfullo ådagalägga den anklagades brotts