Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1868, sida 2

HH fy: 111011 SYS 49 MMMM HAMUUCIOUTHA till allra största delen på öfverståthållaren Bildt, och jag må säga, att jag för min del är böjd att göra detsamma. Ty säkert är, att det var frih. Bildts inflytande, som höll Nilssonska läktaren uppe mot den allmänna opinionens, i mer eller mindre direkt och lämplig form framställda, pätryckning, äfven om utförandet af de värsta våldsamheterna måste tillskrifvas icke honom och den under honom stående civila makten, utan den militärmakt, åt hvilken han öfverlemnade att skydda det verk, som hade orättvisan, envisheten och oförståndet att tacka för sin tillkomst. Hr v. Troils afskedstagande från kommendantsbefattningen i Stockholm är med bestämdhet föranledt af de sorgliga militärexcesserna. En insändare i Dagbladet har berättat, att hr v. Troil under Lördagen, då första oroligheterna egde rum, hade permission. Detta är nog sannt, men på Söndagen hade hr von T. åter inträdt i tjenstgöring, det var denna dag han i sin egenskap af kommendant på det allvarligaste satte sig emot militärens våldsamma inskridande och först genom vederbörande hög befallning tvangs gifva sitt samtycke dertill. Redan dagen derpå ingaf han sin afskedsansökan för att på så sätt gifva uttryck åt sitt ogillande af hvad från militärmyndigheternas sida skett. — Gubben Troil har som kommendant, oaktadt en viss gemytlighet, aldrig varit riktigt omtyckt: man har vid flera tillfällen anmärkt hans kittslighet i småsaker. Så t. ex. lät han en gång i vintras å Gustaf Adolfs torg vid uppgåendet till sista operamaskeraden häkta och sedan pliktfälla en hurrande skomakarpojke, som kallat gubbens plumager i trekantiga hatten för ,fastlagsris — något, som man påminner sig gaf Söndags-Nisses artist ämne till en af hans allra lustigaste teckningar. Så mycket större högaktning har man nu skänkt hr v. Troil för hans sjelfständiga och manliga handlingssätt. Apropos oroligheterna! I ett mitt föregående bref till H.-T:n har jag omnämnt dessa, såsom de gestaltade sig inför mina egna ögon. Vid sidan af militärens våldsamheter, tror jag, att jag tillräckligt ogillande betonade mobbens excesser. Men jag ville ha framhållet ett obestridligt faktum: — under de tre aftnar, skojet egde rum, vändes angreppen endast mot Nilssonska läktaren. Ej en brädbit lösbröts, ej en flik af all trasgrannlåten nedrefs hvarken från den kungliga läktaren eller från den på östra sidan om statyn, oaktadt knappast en poliskonstapel stod på vakt vid dem. Okynne och skadebegär voro väl således ej uteslutande driffjedrar till pöbelns uppförande! Man hade befarat, att under eller omedelbart efter August Blanches begrafning oroligheter skulle ega rum, och skarpskyttekårens öfverbefälhafvare, major Ankarcrona, blef dagen före begrafningen uppkallad till högre ort, der han förständigades ,,att — såsom orden lära ha fallit — ,, hålla packet i styr med skarpskyttarne. Till svar härpå berättas major Ankarcrona ha yttrat: ,,Jag går i personlig borgen för, att så länge jag rider i spetsen för Stockholms skarpskytteförening, ingen oordning skall komma till ståndå. Icke desto mindre var skuggrädslan så stor, att hela eftermiddagen och aftonen trupperna, i likhet med hvad som egde rum den 29 November, voro kasernerade, färdiga att rycka ut med påskrufvade bajonetter och skarpa skott. Äfven detachementer af artilleriet hade denna gång fått order att vara beredda att rycka ut. Man är kanske färdig i landsorten att betvifla dessa uppgifter — de äro dock sanna! — Som bekant, förspordes hela denna dag ej det ringaste tecken till oroligheter, och öfver allt beröm äro den ordning och det värdiga allvar, man iakttog hos dessa 60 i 70,000 menniskor, som visade den ädle folkvännen den sista hedern. Förberedelserna till riksdagsmannavalet äster Blanche ha börjat, och våra tidninsar ha uppställt sina kandidater. Bland lessa har onekligen revisionssekreteraren Lindhagen de största utsigterna att blifva vald. Hr L. är en sannt liberal, human, runskapsrik och för det parlamentariska ifvet särdeles intresserad embetsman. Men på dylika representanter är Andra kamnaren långtifrån lottlös; och från denna synpunkt betraktadt, vore skäl önska literatören Hedins val: som hr Hedin ställt ig såsom representant för den kroppsarvetande samhällsklassen i städerna med less i så många fall berättigade önskninsar och sträfvanden, skulle genom hans nträde i riksdagen ett nytt, ganska behöfigt element ingjutas i densamma. Den nya tidningen Stockholms-Posten örespås af flera anledningar en vacker ramtid, men behöfver ovilkorligen en törre omvexling i innehållet än hvad falet varit i de hittills utkomna 5 numren. JItgifvare och redaktör är, som bekant, f. tgifvaren af Kapten Puff, hr C. H. Ryderg; men det torde ej vara ogrannlaga tt omtala, det egentlige spiritus rector r hr C. F. Bergstedt, hvars utmärkta stistiska förmåga man tyckt sig spåra i en sednaste numret förekommande anmälan f tidskriften Framtiden. — Den nya aretaretidningen, Stockholms Veckoblad, vartill urfabrikören Kjellberg uttagit tillåndsbref, lärer komma att redigeras af v K:s syster, fru Josefina Wettergrund a), och såsom medarbetare nämnes Pehr D— — fr — ———