Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1868, sida 2

iran tillräcklig, isynnerhet då det efter arbetenas påbörjande visade sig, att kyrkan var långt mera förfallen än man väntat, och man har derför genom en stor nationalsubskription måst söka anskaffa de bristande medlen. Professor H. C. Andersen har åter låtit höra af sig och skänkt oss en oväntad nyårsgåfva. Samtidigt med att han, såsom förut meddelats, införlifvat en stor del af sina förra berättelser i sina ,samlade skrifter, har han skickat ett serskildt större äfventyr ensamt ut i verlden. Det heter ,Dryaden, ett äfventyr från verldsutställningen i Paris 18674 och innehåller den poctiska skörden af de tvenne resor, hvilka Andersen under sommaren förlidet år företog till utställningen. Ute i skogen växer trädet, i hvilket dryaden har sin boning; med längtan blickar det hän mot den stora staden, , verldsundret, hvarom det hör de förbigående berätta så många underbara saker och som foglarne sjunga om. Allt större blir både trädets och dryadens längtan att komma dit, och slutligen få de sina önskningar upptyllda, ty ett träd, som växer på en af de offentliga platserna i Paris, har gått ut och ett annat skall planteras i dess ställe, hvartill man just valt det ifrågavarande. Utan att fråga efter skiljsmessans smärta, flyttar trädet till sin nya plats, och förvånad beskådar dess dryad allt derstädes. Ja, ända ned i djupet, i Paris underbara kloaker, stiger dryaden, och Andersen, som så ofta varit en förträfflig tolk för djurens språk, återger nu här de gamla råttornas yttranden nere i kloakerna, på ett i hög grad humoristiskt sätt. De gamla råttorna gnata och förarga sig öfver de stora praktfulla kloakerna med deras gasbelysning och vattenledningar samt tänka längtansfullt tillbaka på den tid, då det brändes talgljus i lyktorna dernere, hvilka ljus de kunde äta upp. Men trädets dryad är icke nöjd härmed; hon har hört så mycket om jättebazaren på Marsfältet, der , mäster Blodlös och hans gesäller (ångan) arbeta, att all hennes håg och längtan nu står till att komma dit. Slutligen får hon denna önskan uppfylld, men på hvilket vilkor? Mot att skiljas från trädet, hvari hon bor, och att offra några år af sin litstid. Hon går emellertid in härpå, och nu föres läsaren till utställningen. Andersen har naturligtvis icke inlåtit sig på att lemna en detaljerad skildring af dennas underverk ; det är åter här djuren, som få vara tolk för hans intryck. Med tillhjelp af de fiskar, som simma omkring uti bassinerna i de stora droppstens-aqvarierna i den reserverade trädgården, uttalar han sina reflexioner öfver utställningen och dess besökande. Då dryaden ändtligen efter ett långt uppehåll här vill återvända till sitt träd, har detta gått ut. Det blir uppgräfdt, för att utbytas mot ett nytt, och den hemlösa dryaden, som nu känner, att den stora staden ej är dess rätta plats och som frivilligt förkortat sin lifstid, blir nu sjelf tillintetgjord. — Det är, såsom man finner, en täck, afrundad liten dikt med en vacker moral, utan tvifvel något af det mest framstående, Andersen på länge presterat. Han har uti ett par större föreningar här i staden uppläst sitt äfventyr, som kommer att öfversättas på engelska och franska. För öfrigt har Andersen lofvat att skrifva ett nytt äfventyr, hvilket först skall framläggas för en fremmande publik, nemligen den amerikanska. Afven i Amerika är Andersen välbekant, och flera amerikanska upplagor af hans äfventyr existera. Nu ha utgifvarne af en stor amerikansk tidskrift, ,,The Riverside Magazine, hänvändt sig till honom med uppmaning att skrifva ett originaläfventyr till upptagande i deras revy, och Andersen har ingått på förslaget. I anledning häraf innehålla flera amerikanska tidningar ett mycket smickrande omnämnande af vår förtjente landsman, utvisande, att hans namn måste vara välbekant på andra sidan Atlantiska hafvet, och en tidning tillägger tillochmed — hvilket deck tager sig något apokryfiskt ut — att Andersen nästa sommar ämnar genomresa Amerika och, i likhet med Charles Dickens, föreläsa sina arbeten. — Af samma tidningar inhemtas äfven, att Ule Bull för närvarande gästar Chikago, der han, att döma af berättelserna, skördar ära och guld med båda händerna. Om en dansk uppfinning, hvilken, ifall dess genomförande lyckas, utan tvifvel blir af stor betydelse, har i dessa dagar utkommit en berättelse, som möjligen torde vara af något intresse. Uppfinningen, som gjorts af sekreteraren S. Hjorth i Köpenbamn, består af ett magneto-elektriskt batteri, som skall tjena till att göra elektriciteten användbar i industrien och begagnas till utfällningar af metaller, frambringande af elektriskt ljus, till elektriska telegrafer och maskiners sättande i rörelse. På Londonerexpositionen 1851 hade sammo uppfinnare utställt en elektromagnetisk maskin, hvilken erhöll den enda belöning, som utdelades i denna klass, och let är denna uppfinning, han nu fullstänligat genom sitt magneto-elektriska bateri, hvilket på verldsutställningen i Paris 1867 ådrog sig mycken uppmärksamhet. Det blef undersökt af amerikanaren Sanuel Morse, skriftelegrafens berömde uppinnare, och han har tillsändt hr Hjorth ft huaf huam han KA? Jarn — — M — MM Yn — et — —— — — —