Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1868, sida 3

Om det goda segrat hos själen, när hon lemnat en jord, erhåller hon en belöning, som svarar mot hennes förtjenst. , Hennes vilja blir starkare, hennes förstånd mera utveckladt, hennes kärlek ädlare och mera omfattande; hennes förhållande till den fysiska verlden blir helt annat än förr, vare sig att materien nedtrycker henne mindre eller att hennes organer äro fullkomligare än förut. På hvarje ny utvecklingsgrad erhåller själen en klarare föreställning om Gud. Men om det onda fått öfverhand hos själen ,riktas hennes verksamhet från Gud; hon lider och straffas i alla sina förmögenheter, fjettras hårdare af materiens band, der hon är förvist till en lägre verld. Förståndet försvagas, viljan beherrskas lätt af yttre inflytelser, och hon invecklar sig mer och mer i sin egoism. Detta blir den onda menniskans straff efter döden, — ett straff, som förf:n, hvilken hoppas på apokatastasis, ej anser evigt. Ehuru vi ingalunda dela dessa åsigter, ega de för oss, liksom väl för de flesta läsare, ett visst intresse, om också blott ett kulturhistoriskt. Det är i sanning! märkligt, att dessa djerfva hypoteser i våra dagar vunnit så många och så rikt begåfvade anhängare. Pezzani liksom Flammarion uttalar sig starkt mot materialismen, men månne ej en materialistisk riktning ligger till grund för iden, att saligheten ej skall bli af rent andlig natur, att själen skall skilja sig från en kropp endast för att ikläda sig en annan? — Hvad frågan om preexistensen angår, så skulle vi, om våra ord kunde nå författaren, vilja fråga honom, huru han vill förklara det arf af intellektuella och moraliska egenskaper, som barn erhålla af sina föräldrar, enligt erfarenhetens vittnesbörd? Detta inkast förekommer ej bland dem, som han söker vederlägga. Märkligt nog anför han som bevis för sin sats, att, huru väl en hottentotts barn än uppfostrades, dess svagare begåfning skulle röjas. Vittnar ej detta om, att intelligensen går i arf? Icke har Gud i beredskap ett förråd af andar med svag intelligens för de lägre folkracernas räkning. Kung Rhampsinit. Österländsk saga af Kol. Stockholm, på L. J. Hiertas förlag. 1868. Bland de arbeten, som vid denna tid täfla om allmänhetens uppmärksamhet, torde detta ,skaldeförsök vara synnerligen förtjent deraf. Förf. anslår toner, som på ett förvillande sätt erinra om Esaias Tegnrs oförgätliga sånger, och dock bevarar han, på det hela taget, sin originalitet, om än i något enskildt fall blicken mötes af reminiscenser från den hädangångne skaldekonungens skapelser. Det är med glädje, som vi helsa denne begåfvade diktare välkommen, helst då i våra dagar det är godt om vid Parnassens fot trefvande apollosöner, men brist på nya alster, karakteriserade genom verklig poesi. Och vi hoppas — nej, vi känna oss fullt öfvertygade, att ej i detta fall, såsom förhållandet varit i så många föregående, de väckta förhoppningarna skola gäckas, att den nya stjernan på den svenska diktens himmel icke skall befinnas ha varit endast en lysande meteor eller på sin höjd en himlakropp af sjunde eller åttonde storleken. Förf. har valt till behandling en gammal österländsk saga, och framställningens rika färgprakt visar, att han icke missräknat sig på sin förmåga att behandla dylika. Hvad särskilt denna saga angår, så kan man dock beklaga, att den ej erbjuder förf. tillfälle att skildra ider och känslor af ädlare slag. Kungadottren presenteras först mot slutet af sagan, och den kärlek, hon fattar för arkitektens son, har man svårt att sympatisera med, då den egnas åt en brodermördare, tjuf och bedragare och motiveras blott af hans skönhet, ,snille och energi. Gud Amor är här i sjelfva verket endast en deus ex machina, beräknad för knutens lösning. Begge hufvudpersonerna — kung Rhampsinit och denne byggmästareson, hvilken förf. icke ens bestått ett namn — beherrskas af den uslaste lidelse, som kan vinna insteg i ett menniskohjerta, nemligen af smutsig girighet, och det är denna passion, som drifver den sednare till stöld, liksom det är omsorgen om hans egen säkerhet, som drifver honom till brodermord. Af slutsången finner man att förf. velat visa shur jordisk ära Och rang åt snillet offer bära, Hur rikdom, skönhet, utan knot Med vördnad falla för dess fot, Jemväl då glömskt af sina anor, Som stiga till den Högstes tron, Det irrar i det lågas zon På lidelsernas rännarbanor.f Här är dock blott fråga om den makt, som snillet utöfvade i Egypten för några årtusenden tillbaka, ty att snillet här i Europa endast alltför ofta varit utsatt för otack och orättvisa, söker förf. derefter ådagalägga genom en serie af exempel. Oss synes det, som vore hela denna konklusion af den österländska sagan litet tvungen, då vi ej kunna se något snille, utan blott slughet och illistighet, förenade med beslutsamhet och energi, uti byggmästaresonens handlingssätt. Alla dessa anmärkningar drabba egentligen valet af sagan. Att förf. gjort af densamma hvad billigtvis kan begäras af en bearbetare, våga vi antaga. Behand