Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1868, sida 3

Naturligtvis ar det blot sjeliva ideen om själens föruttillvaro och reinkarnationerna och icke det sätt, hvarpå forntidens folkslag och filosofer tänkte sig dem, som förf. för sin del antager. En uppfattning, som mera närmar sig till hans egen, finner han först, då han kommer till hebreerna, hos hvilka läran om den djuriska själavandringen aldrig vunnit insteg. Förf. säger, att tron på ett föregående lif var hos judarne ganska allmän, och att i den heliga historien finnas många ställen, som endast kunna förklaras genom läran om föruttillvaron och reinkarnatiönerna, men det oaktadt har har ganska ondt om bevis härför, huru mycken möda han än tycks göra sig att finna sådana. Såsom bevis för tillvaron af läran om själavandringen anför han judiska folkets antagande, att Frälsaren var Johannes Döparen eller Elias, eller Jeremias eller en af profeterna, äfvensom apostlarnes fråga, om den blindfödde syndat sjelf, efter han blifvit född — ifall ej meningen är, att den sistnämnda frågan skall gälla såsom ett bevis för tron på preexistensen, hvilket ju äfven är möjligt. Dertill kommer, att han citerar Frälsarens samtal med Nikodemus om pånyttfödelsen och söker inlägga en för läran om ,,pånyttfödelserna i olikartade verldar gynnsam antydan i Frälsarens ord: ,,Tron I mig icke, när jag säger eder om det, som på jorden är; huru skolen I då tro mig, när jag talar om det, som i himmelen är? Denna tolkning torde dock förekomma hvarje opartisk och tänkande person ytterst vågad — ja, verkligen ,gripen ur luften. För öfrigt söker förf. ådagalägga hvad han yttrat om judarnes tro i dessa ämnen genom citater ur Zohar; men då denna, de kabalistiska mysterernas bibel är, relativt taget, sent skrifven — man anser, att den redigerats i sin nuvarande form först i trettonde århundradet — så tyckes det som om förf. bort på annat håll se sig om efter argumenter för sin framställning af den öfvertygelse i dessa frågor, som judarne hade, medan de ännu utgjorde en nation. Och detta antagande vinner full visshet, åtminstone hvad den ena frågan angår, då man jemför med förf:ns framställning häraf den lika grundligt lärde som skarpsinnige och snillrike forskaren Victor Rydbergs för kort tid sedan utgifna afhandling ,,Om menniskans föruttillvaro, ty här finner man rikligen bevis för, att läran om preexistensen var gängse i Juden på Frälsarens tid. Der skulle Pezzani också kunnat finna ett bevis för tron på själavandringen i det af V. R. anförda yttrandet af Josefus till dennes följeslagare: , veten I då icke, att de rena andarne, som foga sig i den gudomliga skickelsen, fortlefva, erhålla den skönaste plats i himmelen och efter tidens lopp åter nedsändas? (Huru detta yttrande kan bevisa tron på preexistensen, kunna vi deremot, i förbigående sagdt, icke inse). Synnerligen läsvärd är författarens framställning af Origenes åsigter i dessa ämnen. I öfverensstämmelse med så många af forntidens filosofer förklarade denne kyrkofader olikheten af menniskornas yttre vilkor och moraliska beskaffenhet genom läran om preexistensen, genom antagandet, att individerna syndat före sin födelse, och att deras själars förening med kropparna var ett straff, som var större i mån af den svårare beskaffenheten af de synder, hvilka de begått under sin föruttillvaro. Efter successiva reningar skulle själarna få återvända till Guds sköte, men emedan Gud ensam är oföränderlig, få de ,på grund af nya felsteg ännu en gång afkläda sig sina nyvunna gudomliga egenskaper och återvända till nya kroppar, för att oupphörligt undergå nya prof och genomgå nya lifsformer o. 8. v. Vidare tror Origenes på alltings återställelse (apokatastasis), på menniskans öfverflyttande till en bestämd himlakropp, efter slutad vistelse på jorden, för att sedan hon der vunnit en viss grad af fullkomning öfverflyttas till en annan och sedan till en tredje. Märkligt är i sanning, att den nyaste filosofien — såsom Pezzani kallar sin och Flammarions teori — i så många punkter utgör en återgång till denne kyrkofaders heretiska satser. Bland de författare, som för öfrigt under tidens lopp mer eller mindre klart omfattat denna nya filosofis satser eller som — rättare sagdt — kunna betraktas såsom de nya fllosofernas föregångare, anför förf:n Cysano de Bergerac, Delormel, Charles Bonnet, Dupont de Nemours, Ballanche, La Codu, De Bretonne, DOrient och Jean Reynaud m. fl., meddelande tillika en serie af ganska intressanta utdrag af deras arbeten, som tillkännagifva deras här afses. nom så högt beundrade Camille Flammamärksamhet åt Emile Barraults, Ensantins, hans egna. ståndpunkt i afseende på de frågor, som Omsider låter han den af horion tala, hvarefter han egnar någon uppLouis Jourdans och ett par spiritiska författares tankar i ämnet, som närma sig Slutligen framställas äfven dessa hufvudsakligen genom utdrag ur äldre arbeten. Förfn börjar med en polemik ej blott mot flera hedniska teorier, utan äfven mot åtskilliga af kristendomens vigtigaste läror. Den beskrifning, som , vissa teologer gifvit på saligheten och förutsättningen, att själen en gång skall bli oförmögen till hvad som ej är godt — byt