Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1868, sida 2

om jag hade det, skulle Jessie ej behöft öfvertala mig så länge att taga en försvarare. Jag har öfvertänkt saken till dess min hjerna var nära att sprängas af sasan och hemligheten; men jag kunde ej finna en stråle af hopp eller ljus i hela saken. Endast en punkt tycktes klar, — att jag ansågs skyldig till ett brott, hvarom underrättelsen nästan förlamade mig under många dagar, — att ingen mensklig makt kunde ådagalägga min oskuld, och att det är Guds vilja att jag skall lida derför. Humphrey måste erkänna för sig sjelf, att äfven han hade kommit till denna slutsats, men han yttrade det ej till sin olycklige klient. Tvärtom sökte han väcka honom från hans alltför undergifna, ytterligt hopplösa själstillstånd, ehuru hans eget hjerta blödde dervid, ty han kände att han väckte ett falskt hopp, hvilket skulle kännas bittrare att förlora, då verkligheten gjorde sig gällande. Likväl fortsatte han hvad som nästan äläg honom att försöka under närvarande förhållanden, och lyckades slutligen att väcka fången till någonting liknande intresse för det tillämnade försvaret, ehuru han ej hyste det minsta hopp om framgången. Derefter lät han Bertram gifva sig en noggrann skildring om hvarje omständighet, förbunden med mr Levingstones död, som han kände, och sökte på allt sätt få reda på om han hyste den minsta aning, om ej misstanka, huru förgiftuingen kunde hafva blifvit verkställd. Men förgäfves; Williams uppgifter öfverensstämde fullkomligt med tidningarnes, och ingenting nytt lades till allt hvad ban sjelf hade tänkt om saken, utom detta, hvilket sna