Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1868, sida 2

Man bar nemligen alltid ansett såsom följande af sig sjelft, att i sjelfförvaltningen de vigtigaste embetena borde vara olönta hedersembeten. Regeringen hade också lemnat provinsial-landtdagen fria händer att tillämpa denna princip i Hannover. Men man föredrog der att aflöna landsdirektören och utskottsmedlemmarne, utan att ens göra ett försök att vinna hedersembetsmän. Denna vändning har naturligtvis väckt stort uppseende; ty i de gammalrikes liberala kretsarne har man ingalunda för afsigt att med sjelfförvaltningen skapa en ny byråkratism, sådan den hotar att befästa sig i den hannoveranska provinsialförvaltningen. Åfven på annat sätt ha de hannoveranske liberale syndat mot sjelfförvaltningens postulater, och man måste afvakta hur deras skapelse kommer att arta sig. Till all lycka har man vid valet af landsdirektör gjort ett utmärkt fynd: till detta vigtiga embete har nemligen blifvit utsedd en man af bepröfvadt liberalt sinnelag och af högst gediegen personlig karakter, nemligen den b kante N. von Bennigsen, hvilken under den förra reaktionära hannoveranska regeringen förvärfvat sig ett odödligt namn såsom en oböjlig och uppoffrande kämpe för kolkets rättigheter. En liknande början till sjelfförvaltning, om ock ej så utsträckt som i Hannover, har gjorts i provinsen Hessen och helt nyss af regeringen äfven blifvit föreslagen för de gamla provinserna. Bland de talrika lagförslag, hvilka afbida landtdagens sanktion, tillåter jag mig framhålla några af de vigtigaste. Inrikesminislern har utarbetat en lag, som, ifall kamrarne antaga den, skall bli af stort inflytande, nemligen en ny , Kretsordning. Jag vill endast nämna några ord om den deri liggande principen. ,,Kretsarne intaga inom den preussiska staten visserligen nedersta trappsteget, men en mycket vigtig rang. 10 å 20 qvadratmil stora, representera de ett statslif i smått. Inom dem kommer den samfälda förvaltningen till praktisk verkan. De bilda korporationer, ha sin egen budget och en serskild representation, hvars beslut, efter att ha blifvit stadfästade af regeringen, äro bindande för alla kretsinnevånarne. Rörande sättet för representationen pågår redan sedan mycket lång tid tillbaka en häftig strid mellan landets stora politiska partier. Hittills ha egarne af riddaregodsen (fordom adliga gods) haft en enorm öfvervigt i kretssörsamlingen, då hvarje egare har en ,, virilröst, medan städerna och allmoge-landtförsamlingarne endast äro representerade af några få deputerade. Man torde med en enda blick kunna mäta det häri liggande missförhållandet, då man erfar, att riddaregodsen i genomsnitt endast utgöra omkring fjerdedelen af den sammanlagda fastighetsegendomen i kretsen, och att desammas egare jemte dessas anhöriga till personantalet bilda en försvinnande bråkdel af den samfälda befolkningen. Frågan är nu, hur ett bättre förhållande skall kunna åstadkommas. Derom äro alla ense, att riddaregodsens privilegier måste falla. De liberale vilja, att kretsrepresentationen skall bildas genom allmänna val. De konservative önska gerna tillförsäkra riddargodsegarne det inslytande, som dessa alltid så troget utöfvat i den heliga feodal-konservativa sakens intresse. Ministern å sin sida inslår en försonlig, visserligen mera konservativ än liberal medelväg; han vill öka städernas och landtförsamlingarnes representanter och låta den (såväl riddaregodsen som äfven andra omfångsrika gods omfattande) ,Stora fasta egendomen träda i riddaregodsens ställe; han uppfyller derigenom några liberala fordringar, medan han å andra sidan är säker om, att, enligt erfarenhetssatsen ,,det konservativa sinnelaget växer med egendomen, den stora fasta egendomen i kretsrepresentationen skall utöfva samma privilegierade inflytande, som hittills riddaregodsegarnes stånd. — Med idcen om , den stora fasta egendomen skulle man väl kunna försona sig, såtillvida som det är ett faktum, att hos egarne af stora gods i regeln äfven förefinnes en vederbörlig grad af intelligens, som ensam förtjenar att företrädesvis vara representerad. Men det sätt, hvarpå ministern har för afsigt att tillämpa iden, skall, jag befarar det, ej vinna den anklang, han önskar. Handelsministern låter, med den honom egna liberalitet, ånyo bygga en mängd privat-jernbanor. Snart skola vi ha ett förvänansvärdt nät af jernvägar, och redan nu äro vi härutinnan, likasom i nationalekonomiskt afseende öfverhufvudtaget, mycket längre komna än Frankrike, om vi få tro den bekante amerikanske nationalekonomen Careys påståenden. Ett