Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1868, sida 2

sakföraren, — nästan hvad som helst kar användas dertill; men att bevisa den så fullständigt, att den hotande domen af. vändes, — det är omöjligt. Den enda utvägen, om ni beslutat er att försvara honom, den enda planen, då jag ej finne det minsta skäl äfven för det antagandet att mr Levingstone förgiftat sig sjelf skulle vara påståendet att den unge mannen handlat under inflytandet af en till fällig sinnesförvirring; dettajpåstående, så skickligt utveckladt som ni, min bäste sir otvifvelaktigt skulle göra det, kunde kanske, — märk, jag säger endast kanske, — föranleda domens mildring till ,, med förordande af nåd-, eller någonting dylikt. Nu var det Ralphs tur att rycka på axlarne; — han gjorde det, hvarefter han sade mr Northurst god morgon och lemnade hans kontor temligen hastigt. — Mildring af domen, — förordande af nåd! — nonsens! Hvad skulle det gagna Jessie eller William? Hade han förspillt sin dyrbara tid och ådragit sig förpligtelsen af ett arvode till denne slutne slipade lagkarl, hvilken behöfde pumpas lika så mycket som en djup brunn, endast för detta? Denne man skicklig? — Nej, det var han icke; allt hvad han hade sagt visste han långt förrän han hade uppsökt honom; han hade öfvertänkt allt och kunde sjelf hafva sagt detsamma. — En trångsinnad vanlig man! Han hade visst icke sett eller talat med Jessie! — Denna lugnande tanke uppstod hos Ralph, förrän han hade lemnat gatan der advokaten bodde; och innan han hunnit halfvägs till fängelset, hade andra och ännu mera lugnande reflektioner efterträdt hvarandra. — Hvad denne man sagt var ganska