Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1868, sida 2

energiskt OCh 101Dittraådt talat emot ,, Hallianarne. Ryktet påstår för öfrigt, att det Hallska partiet haft vissa afsigter med att välja sina platser så nära fönsterfördjupningarne. Öafsedt, att dess lättrörliga medlemmarhär ha bättre tillfälle att emellan åt genom en liten motion röra sina trötta lemmar, än på hvilken annan plats som heldst, äro dessa fönstersmygar ypperligt egnade till små intima tete-å-tter, och flera historier cirkulera om, hurusom Halls stora personliga älskvärdhet och förträffliga talgåfvor ofta verkat bedårande under dylika samtal i fönstervrån. Innanför denna rad träffar man qvarlefvorna af Tschernings parti, anförda af d:r Geert Winther, fordom öfverstens adjutant, men nu sjelf kommendör, och vid borden uppåt salens motsatta vägg sitta de talrika medlemmarne af bondeståndet, de ,.jackklädda, hvilka genom sina vadmalskläder och sin stora uthållighet under förhandlingarne lätt åtskiljas från de ,,rockklädda. Bland de saker, hvilka under denna session serskildt sysselsatt thinget och väckt mera allmän uppmärksamhet, må isynnerhet nämnas trenne: förslagen till ordnandet af våra förhållanden på landet, teaterkommissionens betänkande och förslaget om de andliges värnepligt. Det skulle föra oss för långt att här närmare utveckla den första punkten, af hur stor betydelse den än för öfrigt är. Vi få åtnöja oss med att fästa uppmärksamheten vid, att, under åberopande af en paragraf i grundlagen, i hvilken det heter: ,Intet Lehn, amhus eller Fideikommisgods kan for Fremtiden oprettes; det skal ved Lov nermere ordnes, hvorledes de nu bestaaende kunne gaa over till fri Eiendom, hade det förut omnämnda ,, midtelpartiet framställt t, för öfrigt mycket moderat, förslag om jordområdenas frigörande och fideikommissernas förvandling till en penningsumma på frivillighetens väg. Det är klart, att ett sådant förslag berör mångfaldiga intressen, och törhandlingarne derom voro också i hög grad lifliga. Vid detta tillfälle visade det sig äfven hvilken ohållbarhet, hvilket umgänge mot naturen, som ligger i den allians, hvilken ,,de stora bönderna (godsegarne) slutat med ,,de små bönderna och som fann sitt uttryck i ,,Oktoberforeningen, samt hur många remnor och springor den af dem uppförda byggnaden har. — Teaterkommissionens betänkande, om hvilket jag redan en gång förut gjort några anmärkningar, kan glädja sig åt en godt som enhällig dom, nemligen allmän missbelåtenhet. Skalder och kompositörer, skådespelare och musici, de som ville häfda nationalteaterns berättigande och de som väl önska en sådan, men ej vilja låta staten bidraga dertill med en skilling — alla äro lika missnöjda dermed. Man väntade derför längtansfullt på betänkandets framläggande för riksdagen, för att se, huru denna skulle ställa sig till förslagen. Men äfven här bletvo förhoppningarne svårt gäckade. Kommissionens medlemmar voro naturligtvis de ende, som voro belåtna med sitt eget förslag, men för öfrigt gjorde sig så krassa och matealistiska åsigter gällande samt visade sig så föga insigt om hvilka ideella intressen cn nationalteater representerar, att intrycket af förhandlingarne är i hög grad sorgligt. En medlem gick tillochmed så långt, t han ville förbjuda skådespelarne , att ra middagsmåltider och att tillstädesvara vid det ena jubileet efter det andra! Den sisträmnda punkten, om hvars mening talaren ej närmare upplyste, synes skola innehålla en fin ironisk hänsyftning på de många jubileerna under den sednaste tiden vid den kungliga teatern, men den första preciserades närmare, i det talaren syntes lUfva i den saliga tron, att en shådespeares ,middagsmåltid väsentligen består af ostron och champagne. Som motsats härtill uttalade denne folkethingsman de syllene orden — hvilka borde stå som öfverskrift på den nya teatern och måhända ifven finna tillämpning på författarne — att det är ett visst lågtryck, som frambrinvar andens mästerverk, att det måste föreunnas en andens tarflighet, för att man verkgen skall kunna egna sin själ åt sådana arbeten. Att hos mannen i fråga finnes en dylikandens tarflighet är visst icke att betvifla. Icke fullt så obeskedlig var en annan, som lock emellertid till den grad förtröstade å att kunna afpruta på de ideella forltringarne, att han yttrade: ,,om vår teaer kan föra ett stilla, lugnt lif, med nåjot understöd af statskassan, med jemnjoda krafter, hvilka till husbehof kunna uppfylla scenens fordringar och hvilkas prestationer stå en liten mån högre än ad som presteras på de s. k. solktearne — så skall jag vara mycket belån. Det kan man kalla en förnöjsam man, unerhet i betraktande af, att talaren är eologie kandidat. Såsom måhända torde vara bekant, har förslaget nu blifvit för sranskning hänvisadt till ett utskott, men man fäster ej heller mycket förtroende vid resultatet af denna granskning, då utskotets medlemmar närapå alla äro af samma ,kast, som de båda talare, hvilka här svan citerats. Emellertid har man på innat sätt sökt komma teatern på lifvet, det en folkethingsman ej skyggat tillaka för att till finanslagen, på hvilken wslaget till teatern beviljas, göra det änlringsförslaget: Kontot den Kungliga lIeatern utgår för framtiden. Se det kan nan kalla ett radikalt sätt att lösa den sordiska knuten! Den tredje saken af vigt, som sysselsatt hinget, är frågan om presterskapets värtepligt, om huruvida en ännu ej ordinead prestman skall tjena som soldat i arnåen. Under förra riksdagen fördes långa handlingar härom i thingen, och många närkliga åsigter gjorde sig dervid gällanle. Den anmärkningsvärdaste punkten i akens historia är emellertid den behanding, som lagförslaget fick röna då det för ågra dagar sedan förevar till sista och nda behandlingen i Folkethinget. Det hade ramställts tvenne ändringsförslag, tt afjurr AR Jere