Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1868, sida 2

Det emellan baron Böhnen och major Kennedy Rertade egendomliga kontraktet rör en privät stär, som endast angår de båda kontrahenterna, och vi ha derför af skyldig grannlagenhet derom akttagit tystnad. Men är det major K:s afsigt ttt fortfarande, genom på heder och tro afgifna försäkringar, vilja öfvertyga med förhållandena obekanta personer, att han utan förberedande rättegångar tagit fideikommisset i besittning, så skola vi försöka att en gång för alla slita tvisten, genom att offentliggöra rättegångshandlingarne. I temligen högstämda ordalag förklarar major K., att han icke ökat någon enda bondes eller torpares skyldighet utöfver hvad som blifvit bestämdt i de kontrakter, som upprättats emellan åboerne och torparne samt förra innehafvarinnan af fideikommisset, öfverstinnan Sophie Peyron, utan hafva kontrakterna blifvit prolongerade till 1872. Det der är onekligen en rätt vacker attest, hr majoren utfärdar om sitt eget välförhållande. Skada blott att medaljen också har en frånsida, som man måste känna, för att kunna fälla ett rättvist omdöme. Det är sannt att de kontrakter, som Räbelöfsbonderna erhöllo 1817, då den ovilkorliga arbetsskyldigheten upphäfdes, sedan dess varit och ännu i denna stund äro gällande. Men under major Kennedys företrädares, öfverstinnan Peyrons tid, då godset förvaltades af kamreraren Möllerberg, antingen helt och hållet förbisågos de strängaste bestämmelserna, eller tillämpades med så stor varsamhet, att bönderna icke betungades öfver förmåga. Sedan major Kennedy tillträdt fideikommisset, ha deremot alla stadganden i kontraktet blifvit tillämpade efter ordalydelsen. Detta uppväckte oro och jäsning. Under öfverstinnan Peyrons tid fingo bönderna på kredit köpa zpanmål på gården; men detta förhållande ändrades sedan majoren Kennedy tagit Råbelöf i besittning, och missnöjet okades i följd deraf. Ett förslag till s. k. enskifte, som på major K:s befallning appgjordes, skulle sannolikt, om det varit praktiskt, hafva ländt både godsegaren och bönderna till stor fördel, och vi vilja icke betvifla, ännu mindre förneka, att major K. med denna plan afsåg sina underhafvandes bästa. Dessvärre uppgjordes förslaget på ett så kuriöst sätt, att flera bönder genom dessa verkställande ofelbart hade blifvit ruinerade; andra hade erhållit sina rhei utmarken, till hvars upparbetande hade erfördtats kapitaler, och då dertill kom att majoren icke ville prolongera kontrakterna på längre tid än 2 år, samt vid flera tillfällen och till olika personer yttrade, att kontraktsvilkoren borde och skulle höjas, så må ingen förundra sig öfver att bönderna resonnerade sålunda: om vi underkasta oss utflyttningen och lyckas anskaffa penningar att verkställa nödiga arbeten, så torde hända att arrendevilkoren höjas, så att vi ej kunna behålla hemmanen, utan förlora hvad vi uppoffrat till deras förbättrande. Dessa förhållanden utgjorde de verkliga orsakerna till missnöjet. Marken var således beredd, och då den sorgligt bekante uppviglaren Tullberg ankom till orten, på uppmaning af en bland de missnöjda bönderna, som var något boksynt och inbillade sig begripa de invecklade tvistefrågorna bättre än någon annan, samt till följd deraf, trots alla varningar och råd, envisades att genomdrifva sina och Tullbergs äfventyrliga förslager, så dröjde det icke länge innan bönderna togo det lagstridiga och för dem sjelfva så olycksdigra steget att vägra uppfylla sina kontraktsenligt ingångna förbindelser. Må det antörda vara nog. Vi ha förskaffat oss noggrann och detaljerad kännedom om dessa förhållanden, och hvad vi här yttrat, skola vi försöka leda i bevis, om så erfordras.