Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 december 1868, sida 2

Må det antörda vara nog. Vi ha förskaffat oss noggrann och detaljerad kännedom om dessa förhållanden, och hvad vi här yttrat, skola vi försöka leda i bevis, om så erfordras. Staden och Länet. Föreläsning. Professor Nybloms föreläsning sistl. gårdags afton var besökt af en ökad publik, eller i det närmaste så många åhörare, som salen förmådde inmma. Föremålet för aftonens föredrag var den dramatiska poesien, hvars uppgift bestämdes vara att framställa en handling så, som den verkligen tilldroge sig inför äskädarnes ögon. I det dramatiska ingår både ett lyriskt och ett episkt, ehuru begge i förändrad form, beroende derpå, att dramatiken målar handlingar och sålunda ger både känsla och vilja en starkare koncentrering samt dermed äfven en mäktigare verkningskraft utåt. Men den koncentrerade viljan är karakter, och karaktersteckning är derför ett kännemärke för dramat. Härvid anmärktes dock i öfverensstämmelse med Aristoteles, att af de två ingredienserna i ett drama, handling och karakter, måste handlingen, såsom utgörande sjelfva sakens väsen (hvaraf äfven namnet dramahandling); anses för det nödvändigare vilkoret, medan å andra sidan karaktersteckningen alltid fordrar större förmåga hos skalden. Sedan bestämdes den dramatiska stilen såsom fordrande spänning och plötslighet i jemförelse med lyrik och epik, hvilka diktarter för öfrigt lemna äfven direkta bidrag till dramat, epos genom den stundom nödvändiga berättelsen om hvad som händt, lyriken i monologen, då deremot det äkta dramatiska egentligen framträder i dialogen. Derpå behandlades kompositionen i dramat, främst de tre af den falska klassiciteten missbrukade aristoteliska reglerna om rummets, tidens och handlingens enhet, af hvilka blott den sista har verklig betydelse; likaså nödvändigheten af. gruppering och motivering af handlingen, hvarvid uttrycket Deus ex machina förklarades; slutligen angafs grunden till dramats indelning i akter och dessas betydelse såsom delar af ett organiskt helt, hvilket bör framställa en bild af all mensklig utveckling med dess knoppning, dess blomstring och dess förvissnande. I sammanhang med kompositionslagarne behandlades äfven de s. k. Cykliska kompositionerna af flera sammanhängande dramer, stödjande sig på grekernas trilogier och Sbakspeares engelskt-historiska stycken, hvilka såsom historiska fakta ega full giltighet, men ingalunda berättiga till uppställande af en särskild teori, som till skada för skaldekonsten skulle lätta på dramatikens ovilkorliga lagar. Derefter öfrergick föreläsaren till en teckning af dramatikens arter, hvarvid först redogjordes för skilnaden mellan det antika och det moderna dramat, det förra med dess enkla, ideala storhet, dess ämnen ur sagans verld och dess typiska karakterer, men också med dess uppfattning af ödet såsom en yttre makt samt dermed dess oförmåga att göra menniskan sjelf ansvarig för sin skuld och värd sitt straff, — det sednare med dess karakteristiska stil och kompliecrade handling, dess ämnen från det historiska och det privata lifvets rent menskliga områden, dess fria, ja, revolutionära och radikala karakterer, der idet såsom yttre makt är öfvervunnet och len fria viljan skapar sitt eget öde. Efter lenna historiska indelning framställdes den vå innehållet beroende i tragedi och komedi, varpå uppvisades de ämnen, de hvar för ig kunna behandla, tragedien såsom rinciptragedi, der det gäller konflikt melan olika sedliga motiv, eller karaktersragedi, der hufvudvigten ligger på teckingen af karakteren, komedien åter såsom arakterskomedi och intriglustspel, allt efer som tonen ligger på karakterens komik ler handlingens, hvarvid det komiska liger i slumpens oberäkneliga gyckel med en menskliga klokhetens förnumstiga beäkningar. Sist kastades en blick på sådana in