Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1868, sida 2

vyI, SULTLUImULU VI VIUGDIILIVYu väartänsdpruk, SKUuUH stöta på en energi, som icke ryggar tillbaka för en försattningskonflikt. Mina herrar! Detta går sannerligon långt utöfver hvad hittills varit oss förutspädt. Det är möjligt, att justitieministern äfven i småsaker skall visa den energi, som lätt kan leda till sorgliga tvister i vårt författningslif. Men jag hoppas, att justitiseministern nog skall komma på andra tankar, inran han gör allvar afsina hotelser; jag hoppas, att hans åsigter ej äro så fullkomligt orubbliga. Den ärade justitiseministern var bland dem, som år 1866 önskade Österrikes seger öfver Preussen och efter förmåga sökte åstadkomma densamma. (Leonhardt var vid sagde tid appellationsråd vid öfverrätten i Celle). Men år 1868 har han icke desto mindre undertecknat det dekret, hvarigenom hans egen f. d. konungs förmögenhet blifvit konfiskerad. Jag antager, att justitigeministern äfven i andra frågor, då det gäller författningslifvet i hans nya fädernesland, skall vara tillgänglig för förändringar och underlåta att utföra det, som han i dag hotar med. Ty, mina herrar, då vi stryka en post i finansförslaget och justitieeministern likväl utbetalar beloppet, så är detta en författningskonflikt, som vi icke kunna vika tillbaka för. På detta häftiga personliga anfall förklarade justiticeministern sig icke kunna svara, ,,enär hans ed förbjöde honom det. Derefter togo cheferna för venstern, Waldeck och Virchow, ordet mot justitieministern. Vid den slutliga omröstningen blef den af regeringen begärda summan utstruken med 192 röster mot 160. Denna ,husliga scen har väckt stort uppseende i Berlin. Den ministeriella ,,Nordd. allg. Zeit. för den 3 dennes innehåller en lång ledande artikel, hvaruti Tvesten starkt anfalles och justitieeministern tages i försvar. Äfven den officiöse ,,Provinz. Corresp. för den 2 dennes yttrar sig om ,,den beklagliga konflikten? i kammaren, i det den samtidigt uppmanar till ömsesidigt undseende. Köln, Zeit. meddelar en korrespondens från Carlsrube af den 2 dennes, enligt hvilken det råder split i det liberala (preussiskt sinnade) lägret och missnöje mot den nuvarande statsministern Jolly. ,, Köln. Zeit. anmärker härvid: , Tillståndet i Baden är sådant, att det icke hör till omöjligheterna, att en österrikisk minister ännu en gång kan komma till-statsrodret. Det nuvarande liberala kabinettets ställning är af ett mycket delikat slag, och detia kabinett vill påskynda anslutningen till nordtyska förbundet. Resultatet af en sådan politik kunde blifva helt annat, än man väntar. Ännu är icke tiden inne, då sakerna skola fullbordas. Emellertid är det alltid af vigt för Preussen att i Sydtyskland åtminstone hafva en regering, vid hvilkens uppriktiga sympatier den kan stödja sig. FRANKRIKE. Det har varit temligen tydligt, att befolkningen i Paris är mycket förbittrad öfver de sednaste pressföljelserna, m. m. Som ett vittnesbörd om sinnesstämningens beskaffenhet återgifva vi följande artikel i Journal des Debats af Prevost-Paradol: . Många tidningar och många personer förutspådde i höstas en vinterkampanj mot Preussen (contre la Prusse). Denna underrättelse var ganska riktig, men med en liten förändring; det borde nemligen heta: mot pressen (contre la Presse), och vi befinna oss verkligen midtuti denna kampanj. i Vår tidnings spalter äro uppfyllda af buliletiner om detta krig, i hvilket administrationen hittills blifvit följd af lyckans ynnestbevis och sett hvarje strid krönt med seger. Tvenne små missöden, som man hoppas afhjelpa, — det ena i ClermontFerrand, det andra i Casteras — hafva snarare eggat, än afkylt auktoriteternas ifver. Prevost-Paradol visar nu, att man i detta fälttåg mot pressen äfven låter en ny krigsmaskin spela: säkerhetslagen, tillämpad på pressprocesser; ,,man måste erkänna, — säger han — att detta nya vapen gjort underverk. Att gå ut till en kyrkogård är ingen förbrytelse, icke heller att öppna en subskription; men att öppna en subskription, sedan man varit ute på en kyrkogård, ja — hvad mera är — att öppna en sådan genom andra personer, hvilka man icke känner och aldrig sett på kyrkogården, detta är en statsfarlig manöver. Tolkningen af begreppet ,förnär-: melse mot herrskarens persone, utvecklar Prevost-Paradol derefter, tillhör en förE j svunnen tid. ,Den uppfanns — yttrar han — för att skydda våra konstitutionella konungars oansvariga personer, men är uppenbarligen icke svarande mot vår tid, då man begagnar den för att förhindra, att pressens åsigter skola röra en suverän, hvilken gör anspråk på det verkliga utöfvandet af statsmakten samt på ansvarigheten derför. Vi önska ingalunda, att suveränen skall vara utan skydd mot förnärmelser, men det är skilnad på hvad som kan förnärma en person och det, som endast stöter hans åsigter. Ingen kan t. ex. påstå, att man bör straffas för det man förebrår en minister, att han ledt sta-I tens angelägenheter illa och utsatt landets l:! intressen för fara; men då man genom ; otillbörliga uttryck drifver detta till förnärmelse, kan man blifra dömd på den j förnärmade ministerns anklagelse. Men nu har 1852 års författning gjort suveränen ; till regeringens verklige och permanente Jl chef, till en oafsättlig och ansvarig kon-Ji seljpresident; alltså måste man diskutera