Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1868, sida 2

UTRIKES. TYSKLAND. Kort föro Bismarcks återkomst till Berlin kom det den 1 dennes i preussiska landtdagen till en mycket häftig sammandrabbning mellan det national-liberala partiet och den nye preussiske justitieministern, Leonhardt. I finansförslaget föresanns en ny post för en adjungerad ledamot vid öfverdomstolen i Berlin. Denna post hade finansutskottets majoritet strukit. Justitimministern synes häruti hafva sett ett drag af bitterhet mot landets högsta domstol, hvars hållning i politiska frågor — som bekant är — redan förut gifvit anledning till de häftigaste debatter i deputeradekammaren. Leonhardt, som i Preussen är en homo novus, yttrade under debatten i en uppretad sinnesstämning, vändande sig till det national-liberala partiet: , Ert förslag (om att stryka anslaget) går ingalunda ut på att spara penningar, utan endast på att förhindra tillåtelsen att adjungera ledamöter till öfverdomstolen. J skolen emellertid möjligen kunna vinna, att penningarne sparas, men ingalunda, att adjungerade ledamöter icke skola tillkallas. Jag förklarar, att Er afsigt icke skall gå i fullbordan. Jag betviflar icke ett ögonblick, att den kongl. regeringen i denna punkt skall stå på min sida. Mina herrar! H. Maj:t har kallat mig att i ett stort rike upprätthålla rättsordningen, och jag är ansvarig för uppsigten öfver domstolarne här i landet. Denna min uppgift skall jag — derom kunnen J vara öfvertygade — i nödfall utföra med en energi, som icke skall lemna något öfrigt att önska. Mina herrar! Jag ber Er icke misstaga Er i afseende på min person! Låten Er icke vilseledas af tidningarnes underrättelser, som tid efter annan omtalat mina förvaltningsgrundsatser, men mestadels på ett oriktigt sätt. Jag hyser alldeles icke några sympatier för de liberala, men jag älskar ännu mindre att kokettera med politiska partier. Hvad skall nu ske? Jo, om det icke kan blifva annorlunda, skall jag anställa adjungerade ledamöter vid öfverdomstolen med löner och derefter uppföra dessa löner i statsräkenskaperna. Så står saken! Den kungliga regeringen har sannerligen icke sökt denna konflikt, men då det icke kan blifva annorlunda, måste den upptaga händelsen ! Justitiseministern slutade med att försäkra, det denna opposition mot öfverdomstolen skulle tvinga honom att aldrig föreslå någon medlem af appellationsrätten till upptagande i öfverdomstolen, om hvilken han icke med fullkomlig säkerhet visste, att han aldrig skulle mottaga något mandat till deputeradekammaren. Efter hans tal hördes starka hyssjvingar från venstern och centern, under det högern applåderade. I kammaren rådde en allmän och stigande oro, som presidenten genom förnyade ringningar med klockan icke förmådde dämpa. Efter några minuters afbrott reste sig den bekante deputeraden Twesten — likasom justitieministern — i retad sinnesstämning, yttrande med hög röst: , Mina herrar! Under konflikten med ministeren åren 1862 och 1863 blefvo vi vanda vid att från ministerbänken höra retsamma och utmanande ord, men jag tror, att vi icke ens då under en debatt om dylika angelägenheter hört ett så utmanande språk, som de hotelser, hvilka i dag af justitieeministern slungats mot oss. T. o. m. under konfliktens dagar har inrikesministern förklarat, att regeringen icke kunde gifva efter, emedan tvistefrå