Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1868, sida 2

ÅHNULUGdVAUUISC(); UvILDVÖ AanualinalCv SKUuII Kunna IC vinnas. b Ty på den personliga bekantskapen be-k ror här allt. Förgäfves skall man utar-ti beta nya reglementen för fattigvården; för-S gäfves skall man upprätta nya försörjnings-d hus och arbetshus, förgäfves skall man h öka sattigvårdsbudgeten — allt skall vara d fåfängt, så länge ej barmhertigheten er-a håller en personlig karakter. ö Och hvem egnar sig väl bättre till det-v ta välgörande värf, än den välvilliga och sa förståndiga qvinnan? Ingen kan såsom hon sätta sig in i en betryckt familjs för-sb hållanden, der det just är modren och bar-Jir nen, som äro de mest lidande. Ingen kanlv såsom hon genomskåda de små behofven, r hvilka blifva stora, då de icke kunna ilg rättan tid fyllas. Ingen kan såsom hon så i allmosan ingjuta en droppa kärlek, hvil-t: ken är den helande balsam för månget set sår. li Om detta är sannt, hvilket vi våga förfäkta, så är det åt qvinnan, som den närmaste tillsynen i de fattiges hem bör företrädesvis anförtros. Och häri ligger alltF så det naturliga fältet för hennes kommunala verksamhet, under det mannen upptages af så många andra bestyr på det allmännas område. a Skola vårt samhälles goda qvinnor undandraga sig detta diakonat? Vi hoppas, je att detta ej må blifva förhållandet, utan t. att de skola lyssna till den uppmaning b från Tillsyningsföreningens direktionsleda0 möter, hvilken vi meddela på ett annat B rum i dagens blad, hvaraf man erfar, att föreningen måste upphöra, så vida ej nya hu krafter tillkomma, under det att dess befö stånd är vida mindre beroende på penningebidragen, hvilka de hufvudsakliga gifvarne vilja fortfarande ställa till föreningens förfogande. Vi vilja hoppas, att denna uppmaning ej skall vara gjord förgäfves, å då här icke är fråga om något stort ellers svårt åtagande, enär hvar och en kan anmäla sig för äfven den minsta krets, ja, vore det blott det hus, hvari hon bor, SÅ-; vida fattiga der finnas, och då det icke 1 gäller fruntimmer utur någon viss samhällsklass, enär den redbare arbetarens hustru och dotter äro här lika välkomna som den förmögnes. Hufvudsaken är, att det finnes en god vilja med praktisk omdömesförmåga för det uppdrag, hvarom frä-A ga är. ? g Tillsyningsföreningens upphörande, hvib-d ket kommer att bestämdt ske, derest ej h nya krafter tillkomma, skall, serdeles under de bekymmersamma förhållanden, som 01 nu råda, komma att vålla mycken kla-so gan, och skall dermed en ökad tyngd fal-l la på fattigvården, hvilken derföre bor-S de vara för sin del angelägen, att på allt ätt underlätta föreningens verksamhet, ti likasom denna borde allmänt behjertas te från både enskilta och myndigheter. Ty hvilka invänningar man än må göra mot denna förening — ett är visst, nemligen att den öppnat den rätta vägen för barmhertighetens utöfning, samt att dess hit-b. tillsrarande verksamhet varit rik på väl-h signelse. y — Föreläsning. Professor Nyblom höll i går afton sin andra föreläsning. Den yhade till föremål den episka och den lyriska diktkonsten. Epos, hette det, framställer en tilldragelse såsom förfluten och gör det i berättelsens form. Ur dessa begge bestämningar härleddes sedan den te episka diktens olika egenskaper såväl till K uppfattningen af ämnet som till framställfi ningen, till skilnad särskildt från den dramatiskå dikten. Så påpekades den episka å hjeltens relativa ofrihet i motsats mot hjelten i dramat, huru han i viss mon är underkastad nödvändighetens lag, huru hans karakter ej fritt bestämmer honom, utan ingår som del i summan af hans öfriga! lifsvilkor, huru den verkar utåt, sättande i rörelse hela folk, samt huru ödet och 3 illfalligheten, beroende på mångfaldiga, isl. let omsattande lif, som epos afbildar, sami manstötande omständigheters samverkan d ill ett i detalj oberäkneligt resultat, finna to ett vidlyftigt spelrum för och en rättmätig to mvändning. Ur samma bestämningar härni eddes äfven den episka kompositionslagen, om föreskrifver, att berättelsen skall framlyta lugnt; ehuru afbruten af episoder, gå wilka dock ej få störa den organiska enge eten mellan delarne, en enhet, som lik-pi nades vid det pegetativa lifvet, med dess 30 ppiga utbredning åt alla sidor. Derpå vå senomgingos epikens begge hutvudarter, st let egentliga epos och den moderna ronanen, hvilka tillsammans förverkljga den listoriska stilmotsatsen mellan det klas-JY: iska och det moderna idealet på detta at mråde. I sammanhang med det homerika epos karakteriserades dervid idyllen va ich det romerska konstepos samt de ropå nanska folkens derifrån härledda episka likter, hvilka dock mera eller mindre af-äde ika från den äkta episka konstens lagar. oh 3etraktelsen öfver den episka diktarten no tslöts med romanen och novellen, den mo-yhj lerna ersättningen för den antika berät-s elsens konst, hvilken i motsats mot det st deala epos vänder sig till verklighetens då rosa och söker på flera vägar att ur henne de ramlocka den i all verklighet dolda potiska gnistan, hvarvid den numera förerädesvis väljer familjens eller den enskil-jies lif, eller då den särskildt söker en na-de ionell och naiv krets afbilder, framställer ne ådana moderna idyller, som vi kalla by3 istorier. Derefter öfvergick föredraget till bä; eckning af lyriken, der subjektiva sidan Uiu f den poetiska konsten, hvars verld är änslans. Men då musiken äfven är den hå ena känslans konst, måste en bestämd sig kilnad mellan musik och lyrik uppställas, 40 eroende på hvardera konstens olika stilih ig, hvarvid musiken blef den omedvetna, bie utsägliga, blott i tonernas form uttryck-tiot ara känsloverldens, lyriken åter den till kO larare medvetande ur djupet uppdykande t nskilda känslans konst, -vch musiken, på äg n gång dunklaro och rikare, blef lyrikens här ödvär åa fyllnad. Häraf framgick, att pri rsken, så subjektiv den är, dock behöfver och ssa episka element, som gifva gestalt och dra kådlighet åt känslostämningen; men till l4. silnad från epos, utbreder den siråse — — O — — tan inskränker sig till ögonblicket och ll den bestämda personen eller alstrar i ackraste mening, enligt Göthes ord-AIIfa llighetsdikter, hvilken Än Ar fi I 2Å 1. 3 A — m 2D dor