Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 3

le Pomereuil, som just i lagom tid afbröt Gustave, hvilken kom af sig i sin känslotulla tirad. Jag är mycket smickrad öfver en ifver, som så hastigt. ... — Henry! ropade Gustave genom fönstret till groomen, spänn ifrån, vi resa icke. — Men, fortsatte herr de Pomereuil, när Gustave återkom till honom. Jag bör förbereda er på att ni ej blir ensam om att anordna festen. Jag skret i morse till hr de Fronsac, — som herr Gervais kanske har sagt er — och min inbjudning var affattad i ordalag, hvilka säkert göra den ytterst välkommen. Herr de Fronsacs namn frambragte denna gång hos Gustave ett intryck, som icke inskränkte sig till en känsla af endast svartsjuka; ham såg att han var förlorad; att herr de Pomereuil fattat sitt beslut, och att han återkallade herr de Fronsac endast i egenskap af Claras trolofvade. Gustaves intryck voro lifliga, hans beslut lika hastigt som hans tanke; dessutom voro ögonblicken dyrbara. Han bestämde sig för att gå rakt till målet, uppmuntrad genom en blick på Clara, som i detta afgörande ögonblick sannolikt gissade hans tankar. I — Min herre! sade han till herr de Pomereuil, mitt uppförande måste förefalla er ganska besynnerligt, jag har sjelf svårt att förstå det. Jag tycker mig vakna från en svår dröm. Jag var en galning, det är allt hvad jag kan säga. Ni vet hvilka förhoppningar jag vågat hysa, och jag inser nu, att hela mitt lifs lycka beror af dem. Värdes således glömma hvad som tilldragit sig, se blott min varma kärlek för fröken Clara och tro min ed, att söka göra henne lycklig.