Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

gare, men han var en förträfflig musikkännare och hade smak. Nu öfverträffade han sig sjelf, hänförd af de ljufra tonsalJen i Claras stämma. Hans röst klingade så uttrycksfullt, att berr Gervais mer än en gång tillkännagaf sin förvåning. ÅÄfven Clara greps af denna sympathetiska hänförelse, och när Gustaves röst förenade sig med hennes, rodnade hon, likasom vore det icke endast toner, som här sammansmälte. Vi skrifva icke en roman. Således bespara vi läsaren de moraliska och psykologiska betraktelser, vi här skulle kunna framställa rörande musikens hemliga makt, som med ens kan bringa förvirring i tvenne för hvarandra likgiltiga hjertan och der väcka den slumrande kärleken. Detta thema är temmeligen utnött; dessutom skulle vi icke kunna klart belysa utvecklingen af de handlande personernas känslor, emedan tid fattades dem sjelfva att göra sig reda derför. Ett ,bravo uttaladt med basröst från samma fönster, der Gustaves bravo nyss hade låtit höra sig, afbröt nemligen duettens slutaccord. Det var herr de Pomereuil, som helt förnöjd återkom från jagten, och medförde i skjutväskan en duktig hare, hvars tassar han skrytsamt lät framsticka. — Om, sade Kan, — min aptit mindre lifligt lät mig känna sanningen af ordspråket: med hungrig mage hör man ingenting, så skulle jag betyga er, herr Grandville, min beundran öfver er vackra talent hvarom jag var okunnig. Nu uppskjuter jag dermed till en annan gång, för att i stället frukostera. — Väl sagdt! svarade herr Gervais, — så mycket mer som jag är fullkomligt