Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

och der samiljen Broglio hvilar under granitklippan, grafstället utmärkt med åtskilliga monumenter af sten, i hvilka flera inskrifter bevara de hädangängnes minnen. Anläggningar af grottor, hviloställen at flerahanda slag m. m, vittna om huru konst och natur här tillsammans förskaffat stadens innevånare en angenäm tillflyktsort under de heta sommardagarne. Solen var i nedgående, då vi återvände och togo en tur genom staden, hvilken påminte om det gamla uttrycket ,, backe upp och backe ned. Dertill kom en knagglig stenläggning, så att man var riktigt mörbultad då ischvotchiken stannade framför stadshotellet. Efter en här intagen supå fråga vi efter aftonens nöjen — och ett sådant erbjudes, i det värden ger oss anvisning på , Viborgs Fåränga, ett sommarställe der musik exequeras, naturligtvis af ett tyskt kapell. I sanning, , Viborgs Fåfänga är stor, är en tanke som framstår, då man ser detta etablissement. En vanlig skogsdunge, der man uppsatt några bänkar och bord, några kulörta lyktor och fem tyska tutare, som blåste helt andra toner än eolsharpans. Se der , Viborgs Fåfänga. Publiken var ej heller talrik och skulle helt visst jagat tyskarne med sina blåsinstrumenter dit pepparen växer, om ej Öffenbachsmelodierna äfven här utötvat sin tjusningskraft. Men vi kunna ej härmed, utan hasta åter ombord, och när morgonen randas den följande dagen, äro vi åter ute på böljan blå. Dagen förgår utan anmärkningsvärda händelser, tills vi få Helsingfors i sigte — då blir nytt lif ombord, alla kikare riktas mot fören — man formligen täflar om hvem som först skall få se fästningen med ,Ehrensvärds minnen på. Då ljuder det: .Se der Sveaborg! Huru skildra intrycket af denna syn? Den första glada öfverraskningen förbytes snart i vemod, då man ser de ryska grårockarne trampa de bastioner, hvilka svenskt snille och svenska armar en gång byggde till landets värn. Och hon blef ej eröfrad, denna Sveas borg, hon blef intagen uppå ett sätt, som hör till vår historias bittraste minnen. Af det Sveaborg, som fanns på tredje Gustafs tid, är ej mycket att igenkänna mer än sjelfva bastionerna. Rundtom hafva nya befästningar uppstått, och hela inloppet är befästadt med fruktansvärda kanoner af gröfsta kaliber, allt en följd af sednaste kriget, då som bekant den engelska flottan här anställde allvarsamma skjutöfningar. Ångaren framgår genom det smala farvattnet och gör en sväng, och omedelbart derpå ligger framför oss perlan bland Auras städer — Helsingfors. (Forts.)