Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

SKTIUGAndOLS Såk. — HANS Lal gjorde ew enormt intryck. A. F. E. j:r. Reseminnen från Finland och Sverge. Afresa från Petersburg. — Ombord å ängfartyget Aura. — Besök i Viborg och Helsingfors. Sedan vi sagt farväl till den ryska kejsarstaden, begifva vi oss ombord å ångfartyget ,Aura, kapten Nyström, för att anträda färden till Finland och Sverge. Morgonen är lugn och vacker, fastän dimman hindrar all utsigt, ja till och med gör att man ej kan se handen framför sig. Dock fortsatte fartyget sin färd, tack vare kaptenens bekantskap med farvattnet och dess besvärligheter. Under oafbrutna ringningar och pipningar framglida vi sakta, ständigt mötande ångare och seglare, tills vi på detta sätt fortsatt ett par timmars tid, då luften klarnade och Kronstadt sågs med sina starka fästen och sin med krigsoch segelfartyg uppfyllda hamn. Från den ena af bastionerna framljunga blixtar, och digra rökmoln insvepa hela grannskapet -— man öfvar sig uti målskjutning. Likaledes synas å redden flera krigsfartyg, från hvilkas bredsidor dåna dundrande skott. I tackel och tåg ses en mängd folk och å däcken råder en liflig rörelse. Länge tillåtes oss ej att betrakta detta skådespel; snart förnimma vi ej mer än det bortdöende ljudet af kanonernas dundrande språk, ty vi befinna oss ute på Östersjöns vågor. En frisk bris gynvar vår fart och vi tycka oss försatta 1 ett annat klimat, då vi inandas de friska hafsvindarna och se oss omgifna at den höga ljusblå himlen med sin klara och lätta luft — en fullkomlig motsats till det vi varit vanda vid under vistandet i kejsarstaden. Det är ej att. undra på om detta inverkar på lynnet, och så skedde det ätven nu. Ombord befunno sig åtskilliga personer, hvilkas bekantskap snart var gjord, och alla öfverensstämde uti att ,,här var oss godt att vara. Under ett angenämt fraterniserande förflöt tiden hastigt nog. I fören voro, bland andra passagerare, äfven 200 ryska soldater, som skulle till Finland i garnisonstjenst. Att se dessa unga konskriberade var en sorglig anblick. De lågo som mjölsäckar å däcket, insvepta i gråa kappor. Deras utseende förrådde mera liflösa varelser än ungdom, som skulle inöfvas uti vapnens bruk. En ombord varande rysk marinofficer gaf sig i samtal med dem, och då jag frågade honom hvilket regemente truppen tillhörde, erhöll jag till svar, att folket ej visste detta, utan blott visade på sitt nummer. Några voro polska judar och talade tyska. Af dessa erhöll jag åtskilliga meddelanden, som endast utgjorde bedröfliga bevis på det förtryck, hvari de lefva. Man vi sade skodon, en sorts stöflar, hvilka till sitt yttre företedde en utmärkt qvalitå, men voro af den beskaffenhet att de utan svårighet kunde viras omkring armen eller handen. Hvad förplägningen angår bestods under resan ej annat än surbröd och sill. Övanan vid sjön gjorde också, att folket under hela resan bibehöll sin mindre beqväma liggande ställning bland öfrigt fraktgods. Tiden förflöt emellertid, och sedan middagen serverats i salongen erhölls underrättelse om, att man var i närheten af Trångsund och att ryska monitorseskadern låg ute på redden under exercis och manövrering. Alla hastade på däck, och inom kort sågos i linie ej mindre än 11 monitorer och ett par större örlogsångare. Några af eskaderns officerare, som voro passagerare ombord å , Aura, skulle här afgå, hvarför ett kort uppehåll gjordes, och sedan inlöpo vi i Trångsund, för att omedelbart derefter så staden Viborg i sigte. Inloppet till staden är serdeles anslående, man finner straxt att det är en plats med en liflig handelsrörelse. Å ömse sidor af stränderna ses en betydlig handelsflotta, hvarå flera fremmande länders flaggor svaja. Viborg är också för närvarande sätet för Finlands största träexport, en följd af Saima kanals öppnande, som möjliggör transporten hit från det inre af det skoguppfyllda landet. Staden utbreder sig snart för vår syn och , Aura inlöper i dess hamn, under det den nedgående aftensolen sprider sin rika och varma färgprakt öfver landskapet — det var en första anblick af Finlands jord, som utgjorde en yttre bild af hvad svensken känner i sitt inre, då han nalkas detta för oss så kära land och folk. Också möta oss redan vid landstigningen minnen af namn, som vi tidigt lärt känna i vår historia. Så se vi Thorkel Knutssons stolta slott, hvars ruiner motstått århundradens inverkan; naturligtvis kan man ej heller undgå att här ihågkomma den famösa Viborgska smällen. Landgången är knappt utlagd, innan vi begifva oss på terra firma och erhålla en Ischtebotchik, som ej förstår ett ord svenska, men genom minspel gör sig förstådd. Det bär af till , Mont Repot, en parkanläggning i stadens grannskap, om hvilken man redan i Petersburg talat med en viss aktning, såsom något eget i sitt slag och dertill, som man sade, det mest sevärda i Viborg. Vägen till Mont Repot går förbi slottsruinerna och utefter bamnen, tills vi uppnå en landsväg, och gör vår körsven allt för att visa, det Viborger-schwotchikerna i körkonsten kunna täfia med sina kamrater i Petersburg. Vi voro snart framme och började vår fotvandring genom gångarne, som slingrade sig uppför skogbeväxta berg. Uppkommen på höjden har man en vacker utsigt, och vid nedstigandet göra vi små utflykter till parkens mera fram