Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1868, sida 2

bel. Alla hufmden blof-å— TF sänktes och såves, fanorna! — gen ljöd). Likasom förr, du går oss till möte Stöpt uti bronz, du kungliga hamn: Stiger du upp ur grafvarnes sköte? Slet du dig lös ur förgängelsens famn? Nej! ur detsamma svenska hjertat, Hvilket du ömsom lyft och smärtat Länge seen dess ditt eget var kallt, Tager du form på nytt och gestalt. Den mäktiga skepnaden är icke fallen, Han lefver, han rör sig i metallen! Det var en stark, menetrolös tid, Den tid vi kalla hans, w Det var en skön, men ojemn strid, I hvilken han befanns, Det var ett tungt, men heligt arf, Han tvungen öfvertog, Då för sin kronas rätt och tarf I vapen, mot ett tidehvarf Han lefde och han dog. Men hvart han gick, der gick med mod Ett högrest folk bakom, Som straxt hans kallelse förstod Och redoboget kom: Der ville ingen vara sämst, Fast ringa var hans ätt, Om äfven kungen, som förnämst, Fick äran af att fäkta främst Till företrädesrätt. De vise sutto hemma, de, I säker efterhand Och ropade sitt ack oeh ve För det han glömt sitt land — Ett land, som, hvart han sig begaf, Till fiendernas harm Låg som bakom sitt trygga haf Inom den fasta gränsen at Hans oförskräckta barm! Hans like har ej verlden haft Och kanske aldrig får, Han gick så vidt som dödlig kraft Mot Skickelsen förmår. jer sig så långt man kan, Dock är det hon som styr, Och den, som håller som en man Sin goda sak i sigte, han Är redan döpt martyr. Snart vände lyckan ryggen till, Och hjelten ljudlös föll, Men skölden, hvad man säga vill, Ännu han upprätt höll. Otackadt fick hans folk gå hem, Med skråmor utan tal, Och lösa svärdet ur sin rem, Stolt öfver hvarje stympad lem Det fått till gratial. Det följt kung Carl emot en verld Med samma sinnesro, Med samma hemmasmidda svärd Och bottenfasta tro, Med detta folk han delat bröd, Tilltreds och segerviss, Och delat hugg och delat nöd Och bedt om samma ädla död I samma blå kommiss. Och aldrig går den kungen ur Vårt sinnelag alltsen, Han grott ihop med vår natur Halftannat sekel reen, Den kämpen utan svek och harm, På en gång stark och mild: Ryck våra barn utur vår arm, Tag hjertat ur vår egen barm, Men rör ej vid hans bild! Stå der på vakt vid speglande vatten, Blicka mot soln, som kommer häråt, Svep dig i frost, då vintriga natten Sållar med gnistrande stjernor sin stråt: Och när vårt ödes mått sig fyller, Res dig i sporrar än och kyller, Samla ditt folk och mönstra det här, , Peka dit faran i antåg är: Och lär oss att brottas med vidriga öden, Med handen på värjan in i döden! Blott första och sista verserna afsjöngos. Sången anfördes med verve och elegans af hr Olof Strandberg. Orden voro af Talis Qualis, och till melodi hade valts .Hjeltar, som bedjen. Samtliga garnisonstrupperna samt skarpskyttekåren deftlerade nu för stoden. Hertigen af Östergötland förde befälet. Under defileringen blåstes Stenbocks-marschen samt ,, Kung Karl, den unga hjelte. Folket skingrade sig derefter, ehuru en stor del qvarstannade för att kunna taga hjeltekonungens bild i närmare ögonsigte, obehindrad af den olycksaliga läktaren, hvilken vållat så mycken ledsamhet (som ni väl redan vet.) En stor del personer begåfvo sig till Blanchs kaf, som, dagen till ära, var prydt med fanor och vapensköldar. Vid 5-tiden framtågade skoloch gymnasiiungdom med facklor till statyn och afsjöng ett par fosterländska sånger. Efter en timmes förlopp syntes ett starkt sken i nordvest, och snart hördes allt närmare och närmare friska, klara toner. Det var Upsala studentkår, med fanor och sångare i spetsen och med facklor i hvartannat led, som nalkades sestplatsen. Steg för steg, snedt öfver Gustaf Adolts torg, framskred genom de böljande folkhoparne det storartade tåget, hvars första leder redan vikit omkring södra hörnet af Operahuset, innan de eftersta lemnat Fredsgatan. Omgifna af en mångdubbel fackelkrans uppstämde sångarne Otto Lindblads otridsbön, Stenbocks-marschen, a, Viken, tidens flyktiga minnen samt , Kung Karl, den unga hjelte. Hjeltebilden, belyst af hundratals facklor, af marechaller och magnesiumljus, den herrliga sången, de svajande fanorna. folkhopen, den brusande strömmen och der bakom jettekonturerna af slottet, aftecknande sig mot den mörka natthimlen — det var ett skådespel, som aldrig går ur de närvarandes minne! Militär-sällskapet hade på aftonen sammanträde, hvarvid hertigen af Östergötland uppläste ett äreminne öfver den store konungen. — Schackklubben firade i sin lokal vid Berzelii park med en kollation minnet af den Karl XII, som i Bender ej ens af turkarnes kulor kunde jagas bort från schackbrädet. Verser, författade af klubbens sekreterade, utdeladas. På alla tre teatrarne spelades för fulla hus. Kgl. teaterns Lejonet vaknar! har br Hedberg stor heder af. Det är höga tankar deri, vackert språk och präktiga effekter — det är ett godt fosterländskt stycke! Isynnerhet efterspelet framkallade stormar af bifall. — Elmlund är en ståtAA. .. : Un.. — ——— — — — — — -—2 — AO — HERRN — — — AD VO DD Offa 8 — — — c —— — — : OMm — — — —