Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1868, sida 2

Sålunda aflopp detta första sammanträffande. I. Den länge väntade middagen blef, som man lätt inser, allt utom angenäm. Fröken Celeste erfor det missmod en värdinna måste känna, som har gjort sig stor möda och likväl ej lyckats. Steken var bränd, crömen illa lagad. Hon hade ämnat anrätta en slags kaka, något hvaruti hon alltid utmärkte sig; men brodrens otålighet hade tvungit henne att afstå derifrån. Med ett ord: det var för henne en riktig olycksdag. Herr de Pomereuil såg kylig ut; herr Gervais iakttog tystnad, och Gustave åter kände sig tafatt och förlägen i sina kolossala plagg, likt hvar och en som är medveten om sin löjlighet. Några artiga ord, som han ville yttra till Clara, kunde han ej få öfver sina läppar, och han teg, då han insåg, att han befann sig i en belägenhet, hvilken icke tillät honom att säga annat än dumheter. Ack! Hvarför hade han ej sina egna kläder! Hvad som likväl mest bidrog att förbrylla den stackars Gustave, var det fremmande uttryck hvarmed Clara förstulet betraktade honom. Utan att egentligen ega ett svärmiskt lynne hade den unga flickan likvä upbgjort sin lilla roman, och nu — fann hon u intet af hvad hon hade föreställt sig. Hon bemödade sig förgäfves att i sin innbillning åter framkalla bilden af den lysande unge man, som hon förr hade sett. )ch likväl fanns han i hennes närhet; nen hur såg han väl ut! Det erfordrades