Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1868, sida 2

vara grundade på gudsfruktan och dygd, och måtte hela den svenska nationen bilda en enda arbetareförening, grundad på frihet, sjelfständighet och fosterländsk odling! Vilkoren derför ligga hos oss sjelfva: i vår från fädren ärfda kraftiga vilja och mannamod. Kören uppstämde ,, Kung Karl den unga hjelte samt , Viken tidens flyktiga minnen, hvarefter föreningens ordförande hr Axel Krook beträdde talarestolen och utvecklade hurusom dagen hade en dubbel betydelse, i det att den på samma gång var en minnesfest för Sverges , oförliknelige hieltekonung och en glädjefest öfver, att det kära fosterlandet ännu är det fria Sverge, hvilket rest sig med föryngrade och stärkta krafter ur det bråddjup, hvari det slungades vid Pultava. , Måtte dessa krafter, sade talaren, alltjemt tillväxa och Sverges arbetare genom ärlig sträfsamhet och sedlig renhet, hvar i sin stad, efterlikna svensken Karl den tolfte, städse med blicken riktad på fredens värf, men med fast beslut att, om ännu en gång kamp skulle hota fosterlandets säkerhet, gifva gärden af sitt blod för Sverges frihef. De allvarliga tonernaj af den herrliga sången ,,Hör oss, Svea! ljödo genom den stora salen, och då de slutat, var äfven den enkla, men värdiga och genom allvaret hos de många deri deltagande högstämda minnesfesten slutad. Till festen å Lorensberg samlades, straxt efter kl. 8, ett så stort antal personer, omkring 300, som den syperba lokalen beräknats kunna beqvämligen rymma. Vägen till den rikt eklärerade byggnaden upplystes af en rad utaf mareschaller. Festsalen i öfra våningen var dekorerad med krigiska emblemer, som till en del omgåfvo den i fondon uppförda afbildningen af Karl XII:s bildstod. Midt emot höjde sig en obelisk, å hvilken lästes namnen på Karl XII:s berömdaste valplatser, varande dessa dekorationer utförda at målaremästaren Rubenson. En rikedom af växter, som omgåfvo fotställningarne och talarestolen, höjde anblicken af det hela. Skarpskyttarnes musikkår, under anförande af direktör A. Lindstrand, utförde en festmarsch; en kraftig och vacker sångkör, under anförande af direktören I. Sandström, sjöng förträffligt den imponerande kören: Viken tidens flyktiga minnen, hvarefter prof. E. v. Schoultz uppsteg i talarestolen och utbragte skålen för den femtonde Karl, som med det stolta Karlanamnet äfven ärft namnets höga förpligtelser. — Efter fanfarerne och lefveropen afsjöngs folksången: ,,Ur svenska hjertans djup. Det egentliga festtalet hölls af mag. Åkerblom, som tecknade Karl XII:s storhet i medgången och i motgången. Lika litet som han af den förra lockades till fåfänglighet eller öfvermod, lika litet törkrossades eller böjdes han af den sednare. Besegrad och tvungen att söka sin tillflykt hos ett barbariskt folk; återvändande såsom en ensam flykting till fädernejorden; mötande i kungaborgen saknaden efter den bortgångna älskade systern, och inom hela landet armod och missmod — förtviflade han ej, utan ryckte ännu en gång sitt folk med sig till den yttersta ansträngning för fäderneslandets räddning. — , Gifve Gud, utropade talaren till sist, att gudsfruktan, renhet i seder, enkelhet och tarflighet måtte vara vårt folks prydnad! Gifve Gud, att vi i nödens stund, när faran hotar vårt älskade land, måtte hafva ett godt samvete, att vi måtte vara starka, litande på hjelpen derofvanifran — och på oss sjelfva. Efter talet assjöngs: ,Kung Karl den unge hjelte, hvarpå musikkåren föll in med ett kraftigt stycke, och uppträdde så i talarestolen kandidaten S. Wieselgren, höjande glaset till fosterlandets välgång. Är dess betydelse på andra områden förminskad, så föreligger oss ett fält, der nordens söner kunna ooh böra förelysa den öfriga verlden, d. ä. genom karakterens ädelhet och sedernas renhet. Hr S. A. Hedlund utbragte skålen för dralandet. ,Vi nalkas, yttrade tal:n, den timma, då för 150 år sedan man såg i en löpgraf utanför Fredrikshall Karl X:II hvilande mot ett bröstvärn, blickande ut i den mörka Novembernatten, som endast upplystes af en och annan blixt ifrån fästningens kanoner. Man vågade ej störa honom, och då hans hufvud sjönk ned mot det kalla bröstvärnet trodde man att det sjunkit i sömn. Men snart spridde sig såsom en löpeld: Konungen är skjuten. Han hade fallit för en norsk kula, ehuru folkets inbillningskratt hade längre svårt att fatta, att den hjelte, som genomgått så många kulregn, kunnat falla annat än genom onda makters mellankomst. Och dock var det en kula från fienden, som träffat hans tinning. Och ändock föreslår jag en skål för det land, hvarifrån den kulan sköts, och jag är viss på att den skålen skall med glädje tömmas, ej blott af de här församlade, utan öfverallt, hvarest festerna i dag upplifva minnet af 4.