Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1868, sida 2

alla hans rörelser, aflägsnade och närmade sig ömsom, till dess han vid ett gynnsamt ögonblick högg sina hvassa tinder i hans vad. Vid det utrop smärtan afpressade Gustave reste sig herr de Pomereuil, hänförd af vrede, utan att tänka hvarken på sina plågor, eller på flanellen som insnärjde hans ben. Han linkade fram till, hunden och befordrade honom med en häftig spark till den andra ändan af salongen. — Kör ut det ilskna djuret, utropade han. — Anfäkta! Är det på det sättet man uppfostrar en hund? Det är längesedan jag lofvade att kasta honom i dammen; detta nöje skall jag nu bereda mig och tillika dra försorg om att ingen ny Azor kommer i huset! Han sjönk tillbaka på soffan alldeles utmattad af ansträngningen, som återväckt hans plågor till förnyad styrka. lara darrade. Hon kastade en medlidsam blick på sin stackars hund, som bon icke vågade beklaga af fruktan att reta sin far. Fröken Celeste, som skyndat in vid bullret, sökte lugna Azor, tog honom i sina armar och bar ut honom, hvarvid hon icke dolde sin harm mot brodren, och framför allt mot det olyckliga upphofvet till denna bedröfliga katastrof. IIerr Gervais var bragt ur fattningen; han frukado att få se en storm bryta lös i Gustaves närvaro. Gustave åter vågade icke! beklaga sig, då han såg att ingen frågade: efter honom, ty herr de Pomereuil hade! sysselsättning nog af sina plågor, och Clara nade gått ut straxt efter sin tant, förkräckt öfver Azors jemmertjut.