Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1868, sida 2

Dessa rena faktiska förhållanden vittna om den stora förändring, som försiggått i afseende å de båda folkens inbördes ställning under den tid, som sedan dess förflutit, och lyckligtvis em förändring till ett bättre. Norge var i sin goda rätt, då det hjeltemodigt mötte eröfrarens anfall, men Sverge har sedermera eröfrat Norge på ett annat sätt, likasom Norge eröfrat oss, nemligen med aktningens och vänskapens makt. Det var dock gifvet, att minnena af den gamla ovänskapen ej skulle kunna så lätt utplånas. Dyningar deraf hafva förekommit ännu i den sednaste tiden, och det var fara värdt att elden, som låg gömd under askan, skulle uppflamma till låga. Till Norges öfverdrifna ömtålighet om sin sjelfständighet, hvilken man inbillade sig vara hotad, kom ömtåligheten å svensk sida, att se sig tillbakasatt i fråga om företrädesråttigheter, som vi ansågo rättmätigt tillkomma oss. Då emellertid striden lyckligt slutade, för att, såsom vi skola hoppas, aldrig mera återkomma, så vittnade det om en seger för Sverge, som kanske är den på en gång svåraste och ädlaste: segern öfver sig sjelf. Det är ingen lätt sak att; uppoffra yttre företräden, äfven de ega ett blott inbilladt värde. men då vi det gjort, hafva vi blott utbytt dem mot något bättre och varaktigare: ett trofast bundsförvandtoch brödraskap. Tal:n antydde vidare, huru vi hafva föreningen med det fria Norge, att väsentligen tacka tör den nyligen lyckligt utförda förändringen af vårt eget statsskick, äfvensom af våra kommunala institutioner m. m., samt förmenade att vi hade åtskilligt i öfrigt att lära från brödralandet, likasom också möjligen det ifrån oss. Så skola den skandinaviska halföns båda folk, genom ädel täflan och inbördes utbyte af sina krafters alster, blifva en mäktig länk i den allmänna menskliga utvecklingens kedja, icke blott på hågens och sinnelagets område — ehuru der ligger den enda fasta grunden för all utveckling — utan också på tankens och det timliga arbetets. Så skall den gamla sagan om Orvar och Hjalmar blifva en profetisk förebild af en nationell verklighet. Komma Arngrims onda söner, skola fosterbröderna utföra kampen gemensamt. Skall också en at dem nödgas bringa budskapet om den andras död till den sörjande bruden, häfden och minnet, så ligger deri intet dödsbud, ty i den hugfulle kämpens lif, i andens lif, ligger odödlighet. Talaren erinrade till sist om det emottagande, som den nyligen hemkomna Spetsbergsexpeditionen rönt i Norge. Den hade landstigit, denna vetenskapliga vikingaskara, på Norges kuster, icke till holmgång, men till fridsälla möten, och den hade funnit öfverallt gästfriket, — dock det är en gammal nordisk dygd — men den hade mött derjemte öfverallt den vänligaste stämning mot Sverge, och den kan ej undgå att möta ett gensvar från vår sida. Lefve det norska brödrafolket! En sång af Kjerulf följde på de varma lefveropen för brödralandet, hvarefter direktör J. N. Söderling uppträdde i talarestolen och utbragte skålen för Finland. Talet, utmärkt genom sin hjertlighet och flärdlösa vältalighet, gjorde ett lifligt intryck, och kören uppstämde med värme och kraft , Suomis säng. Till sist utbragte d:r Sjöblom, i ett vältaligt språk, skålen för brödralandet Danmark, hvarpå följde sången: ,,Fra Issefjorden. Härmed var den mera officiella delen af festen afslutad, och under en marsch af musikkåren, numera förstärkt med en sextett af Göta Artilleri-regementets musikkår, tågade man ned i den undra våningen, i hvars rikt upplysta salar bord voro dukade, med anrättningar, som lände restauratören, hr RB. Graf till synnerlig heder. Efter intagen måltid, samlades man åter i festivitetssalen, der ytterligare tal och sånger vexlade. Så utbragte hr F. Lichtenberg en skål för den svenska sången. Ilade, yttrade tal:n bland annat, Sverge upphört att vara en stormakt, så egde det dock ännu qvar en stor makt i den fosterländska sängen, hvari vår ungdom nyligen bestått en täflingskamp, deri ,,en mot tio ställdes, men dock framgick med seger. Det bildrika och poetiska talet emottogs med lifligt bifall, och sången svarade genom en utmärkt målsman, då d:r P. Ödman uppträdde och sjöng ,Soldatgossen. Hr IIedlund höjde bragebägaren för den nyss hädangångne kämpen, skalden Aug. Blanche, som fallit på Karl XII:s dödsdag, äfven han qvarlemnade ett minne, som ej snart skall dö. Kören sjöng , Stilla skuggor och musikkåren föll in med en sorgmarsch. — Lektor Blomstrand utbragte skålen för Nordens qvinnor, hvilken skål