Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1868, sida 2

gare anvisningar lemnas beträffande den förbindelse uti industrielt och kommersielt hänseende, som är så natarlig mellan länderna på ömse sidor om Östersjön. Tillika antydes utsigten till en framtida transitofart genom Sverge för varor mellan det vestra och östra Europa. Etter att hafva anfört några sakförhållanden rörande den utbredning, som jernvägarne på sednaste åren erhållit i Ryssland, anför artikelförfattaren: Den, som var i tillfälle att kasta en blick på det inre af Ryssland, sådant detta land såg uf, innan kejsar Alexander den 2:dre kom på tronen, och äfven en tid derefter, innan de af honom införda tvenne stora hufvudreformerna, lifegenskapens upphörande och kommunikationernas förbättrande, började utveckla sig och visa sina verkningar, hade, hvad åkerbruket, landets odling och dess kommunikationer beträffar, framför sig en tafla, som i sanning var dyster. Af vägar funnos egentligen blott de stora stråkvägarne mellan Petersburg och Warschau samt mellan Petersburg och Moskwa och derifrån tvenne vägar söderut, den ena öfver Kiew till Odessa och den andra öfver Kharkow till Taganrog. Och icke ens dessa vägar voro alltid i godt skick, hvilket bäst bevisas deraf, att de alltid måste repareras hvarje gång vederbörande fingo nys om att kejsaren skulle färdas fram på dem. Nägra vägar imellan dessa stora stråkvägar funnos nästan icke, och ännu år 1860 måste jag mellan de icke obetydliga städerna Wilna och Kowno, som ligga på ett afstånd af omkring 11 svenska mil från hvarandra, färdas långa sträckor öfver obanade gärden och tufviga backar. Och huru såg det då ut med landets odling? Jo, vid de stora stråkvägarne lågo, på ett par eller flera mils afstånd från hvarandra, herremännens (kniäsarnes) gods, bebygda med ett större boningshus för egaren eller förvaltaren samt deromkring en mängd kojor för godsets lifegna. Närmast kring hva sådan egendom odlades jorden till husbehof och på några ställen äfven så, att säd erhölls till afsalu, och sedan lågo långa sträcker mellan de till hvarandra gränsande godsen alldeles öde. På de egendomar, synnerligen de kejserliga domänerna, der mera spanmål ficks, hade man dock ett otroligt besvär och en otrolig kostnad för att få den transporterad till stora vägen eller till någon hamn, hvarifrån den kunde föras vidare till försäljningseller förbrukningsorten. Och huru odlades denna i sig sjelf så fruktbara jord? Jo, den helt enkelt rispades upp en smula. Ännu i fjol såg jag buruledes man på de stora bördiga fälten kring Wolga, i stället för att plöja jorden, ref upp den med ett slags träharfvar — och ändå gifver den god skörd! Hvad skall den icke gifva, då den hädanefter kommer att skötas ordentligt, och då de, som skola sköta den, hinna att förskaffa sig mera kännedom om åkerbruket och ändamålsenlig redskap? Och huru billig skall icke all denna spanmål blifva, då den på kort tid och mot en ringa afgift kan transporteras hvart som helst? Af det senast sagda framgår, att Ryssland behöfver åkerbruksredskap och verktyg i mängd, samt jemväl jern och stål för att äfven sjelft kunna tillverka sådant. Industrien har visserligen på de senare åren tagit jättesteg i Ryssland, men ändå måste en mängd både jern, redskap och verktyg tagas från utlandet. Nu frågas: då Sverge har sådant öfverflöd på jern och tillverkar sådan mängd åkerbruksredskap och verktyg, vore det icke skäl, att Sverge sökte få afsätta dessa sina produkter på den ryska marknaden? Vore det icke skäl, att Sverge, som årligen från Ryssland importerar sådana enorma qvantiteter spanmål, i stället för att betala densamma med reda penningar, skaffade sig en export på Ryssland, som åtminstone någorlunda motsvarade importen? De fartyg, som hittöra det ryska: mjölet, skulle ju med största fördel kunna ditföra det svenska jernet? Alla dessa frågor måste besvaras med ja, det kunna vi antaga som ett axiom. Men innan vi vidröra frågan om hvad de svenska industriidkarne och köpmännen gjort, eller rättare underlåtit att göra, samt hvad de böra göra för att befrämja både sitt eget och landets fördel i detta hänseende, vill jag nämna några ord om de ytterligare åtgärder, som just nu vidtagas i Ryssland, för att ännu mera lätta dess förbindelser med utlandet. Icke allenast att en jernväg är, som jag tror, redan både utstakad och dess byggande påbörjadt från Gatschina station på Petersburg — Warschau-banan, öfver Narva, Wesenberg och Reval till Baltischport, för att sätta denna pperliga uthamn i direkt jernvägsförbindelse med etersburg, utan baron Stieghtz har ock nyligen till ryska regeringen ingifvit ett förslag att, mot 8,000,000 rubel silfver, flytta de. Petersburgska tulletablissementen till Oranienbaum och der anlägga en hamn för handelsfartygen. Oranienbaum ligger, som bekant, på Finska Vikens södra strand midtför Cronstadt och är redan sedan flera år sammanbundet med Petersburg medelst en jernväg utmed kusten. Utom den ypperliga, mycket längre tid af året isfria hamn, som här lätteligen kan beredas, vinnes genom detta förslags utförande äfven den stora fördelen, att allt bråk och obebag, härrörande från den gamla inrotade slentrianen, vid tullbebandlingen i Petersburg komme att upphöra. Förslaget, som lär omfattats med intresse af ryska regeringen, är för närvarande remitteradt till den Petersburgska börskomitens utlätande. Vi skola nu tillse, hvad från Sverges sida åtgjorts och hvad som bör göras för att befrämja vår export af jern, för att komma i vidsträcktare handelsförbindelser med Ryssland än hittills samt för att söka tillgodogöra Sverge hvad tillgodogöras kan af de åtgärder Ryssland vidtagit på sin sida, för att göra Östersjön navigabel en längre tid af året än hittills. För att få den största möjliga nytta af sin nya uthamn vid Baltischport, är det naturligt, att Ryssland måste söka sig en transitofarll öfver Sverge, äfven för den tid af året, som hamnen vid Baltischport är längre isfri än hamnarne kring Petersburg. Transporten öfver Sverge blifver betydligt både billigare och skyndsammare, utom att den besvärliga seglatsen längs hela Östersjön undvikes. Men då måste också den svenska jernvägen vidtaga vid ett ställe af Sverges östra kust, der fartygen kunna löpa in och ut lika lång tid af året som vid Baltischport på den estländska kusten. Af denna orsak, liksom för att bereda