Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1868, sida 2

väldsamt ringde på klockan vid slottspor ten. Vid detta buller lät bandhunden dofva skall höra sig. — Kanske, sade Gustave med ett tvun get skratt, — är det der den sjerde per sonen, hvars ynnest jag bör söka förskaffc mig. Det torde nog vara farligt at trampa honom på tassarne. — Låt oss straxt stiga ur, svarade her Gervais, — så att vi hinna ordna vår toilett. Ge mig er hatt, så skall jag bringa den i bättre skick; ordna sjelf a halsduk och se efter om inte regnet dragit ert hår ned i pannan. Ni vet att allt beror på första intrycket. En betjent införde de begge vännerna. Då de nalkades salongen, hörde de ett förvirradt sorl af röster, och i samma ögonblick dörren öppnades, försvann hastigt en ungdomlig, smidig gestalt i ett närgränsande rum. — Det är hon, sade herr Gervais helt lågt till Gustave, — vi voro icke väntade; man skyndar, som ni ser, att kläda sig. Det var verkligen tydligt, att man icke hade påräknat detta besök. Herr de Pomereuil, hvars rheumatism ovädret hade uppväckt, låg till hälften på en hvilsoffa, iklädd nattrock och med benen insvepta slanell. Fröken Celeste, hans äldre syfter, en lång mager dam, hvars Drist på sägring till fullo förklarade hennes ensamma vandring genom lifvet, satt framför ett litet bord betäckt med syltburkar, wilka hon ofverband med hvit papper, nedan hon höll brodre göllskap. På en lyng vid Jennes sötter slumrade Azor, Furen genast vaknade, för att med sitt lesa bjebbande helsa de nykomna. Emot